NATUR OCH KULTUR PÅ ÖLAND - Särskilt värdefulla naturmiljöer på norra Öland

NATURMILJÖER PÅ NORRA ÖLAND

Här redovisas de områden på norra Öland som Länsstyrelsens anser vara särskilt värdefulla från naturvårdssynpunkt (se kartan nedan). De beskrivs alla i boken Natur och Kultur på Öland (Länsstyrelsen i Kalmar län 2001). 

En del områden beskrivs i denna hemsida under Platser. De markeras med länkar. Övriga beskrivs på denna sida.

N1 (K2) Vattenområdet utanför norra udden KARTA

Havsområde vid Norra udden är av stort biologiskt intresse och ett värdefullt marinekologiskt område. Det är av internationell betydelse som rast- och övervintringsområde för bland annat alfågel, svärta och småskrake. Grundområdena, i form av bankar, är av stort värde som lek- och uppväxtområde för bland annat strömming och skrubbskädda.

Grankullaviken är ett värdefullt vattenområde med stor artrikedom. Vegetationen karaktäriseras av arter som hårnating och särv. Arter som förknippas med en hög biologisk mångfald, till exempel blåstång och ålgräs, förekommer rikligt. Borstnate och kransalger förekommer på sina håll rikligt. Trots mycket översiktliga inventeringar har man i Grankullaviken hittat fyra av sju kransalgsarter som förekommer i brackvattenmiljö. Grönsträfsen växer i stor mängd på mjukbotten mellan stenarna. Även havsrufse, hårsträfsen och den sårbara raggsträfsen förekommer i området. Bottenförhållandena i södra delen är varierade med mjukbotten uppblandad av sten och block. Ute i vattnet ser man ofta ejder och gravand.

N3 (K2, 6) Kust mellan Norra udden och Byxelkrok KARTA

Detta är ett säreget och omvaxlande kustlandskap. Västra kusten präglas av karga och mycket steniga förhållanden, medan man mot Grankullaviken finner flacka gräsmark. Området innehåller flera intressanta våtmarker. Berggrunden i området utgörs huvudsakligen av kalkstenformationer från underordovicium. I norr hittar vi Holenkalksten och i söder Latorp- och Lannakalksten. Närmast Grankullaviken och på ön Stora grundet förekommer den något yngre Segerstadskalkstenen från mellanordovicium.

Den västra sidan av kusten mellan Norra udden och Byxelkrok har en mycket stark särprägel. Längs denna sträcka dominerar vidsträckta klapperstensfält med mycket sparsam vegetation. Det mest kända området är Neptuni åkrar, som beskrevs av Linne redan i mitten på 1700-talet. Från strandlinjen och österut utbreder sig ett 200 meter brett strandvallssystem med ett tiotal parallella strandvallar. Materialet i vallarna består huvudsakligen av kalksten. Längs stranden går den underliggande kalkstenen i dagen i form av ett så kallat pallplan. Neptuni åkrar är kanske mest känt för sin rika blomning av blåeld. Klapperstensvallarna har annars en mycket sparsam flora. Andra vanliga växter är tulkört, gråfibbla, spåtistel, stinknäva och grusslok. Större strandpiparen är områdets karaktärsfågel som söker föda längs strandlinjen. Andra vadare som strandskata och rödbena förekommer också. Ute i vattnet ser man ofta ejder och gravand.

Nära Norra udden består klapperstensvallarna av nästan enbart urberg och i någon mån sandsten. De enskilda stenarna är här mycket större och stenmaterialet är välrundat. Vallarnas mäktighet är ofta upp mot fem meter. Floran är mycket sparsam med några mycket tåliga växter som tulkört och blåeld. Enstaka buskar av en och slån har också lyckats få fäste i den grova klapperstenen. Utmed kusten vid Hälludden och Neptuni åkrar finns en mycket rik fossilfauna. Området är väl undersökt och flera arbeten beskriver vilka fossil som finns i de olika lagren. Exempel på fossil i området är trilobitema Megistaspis hyorrhina, M. limbata, Asaphus lepidurus och A. expansus, liksom brachiopoden Ortambonites calligramma och graptolitema Phyllograptus angustifolius, Didymograptus formosus.

Kusten mot Grankullaviken har en helt annan karaktär. Här finner man mycket breda och flacka strandängar med en gräsdominerad vegetation. Ytterst finns en zon med tidvis översvämmade havsstrandbetesmarker och en betespräglad flora. Strandtåg är en av de dominerande växterna. På strandängen återfinns flera betesgynnade arter som kustarun, rödtoppa, ormtunga, krypven, gulkämpar, smultronklöver och klöverärt. Längst in i viken finns en mosaik av många små vegetationsfria laguner med en kantzon av agnsäv och ruggar av blåsäv. Havsstrandbetesmarkerna övergår på Gräsgrundet och Tobisgrundet i artrika torra gräsmarker och små örtrika, fuktiga gräsmarker. Här finner man växter som trift, harklöver, gulmåra, vårbrodd, gulkämpar, rödklint och darrgräs. På de torraste partierna växer enbuskar och enstaka träd.

Strandängarna utmed Grankullaviken, inklusive Lilla grundet, hör till de rikaste fågelområdena på Öland. De betade markerna och den flikiga kusten är attraktiv för många fåglar, särskilt olika arter av vadare. Strandskata, rödbena och tofsvipa tillhör de vanligaste. Lilla grundet har tidigare hyst Ölands största koloni av kentsk tärna, men den har idag försvunnit. Ön domineras idag istället av en stor gråtrutkoloni med 40-50 par. På ön häckar även mer än 100 ejderpar (2001). 

Innanför strandängarna vidtar lite speciella skogs- och buskmarker. Glesa kalktallskogar på mycket torra marker med inslag av gran, oxel och ek. Många tallar är gamla och skogen är rik på torrakor, hålträd och lågor. Även krattliknande skog med dominans av oxel förekommer. På de gamla stängselstolparna finner man en intressant lavflora. Flera rödlistade arter har konstaterats som sydlig ladlav och ladparasitspik. De betade enbuskmarkerna är en viktig del i områdets stora naturvärden.

I området finns flera våtmarker. Särskilt intressant är våtmarken sydost om Holmebodar. Den består av ett kärr i strandnära läge, med en smal bård av sumptallskog. Kärret är mycket speciellt då vatten tillförs från två håll. Dels svämmas markerna över av havsvatten, dels mynnar ett antal källflöden längs skogsranden i väster. Axag dominerar mot skogen och strandtåg mot havet. De båda arterna samdorninerar sedan i en zon däremellan. Blandningen av strandväxter och kärrarter är slående. I axagkärren växer rikligt av orkidéer som kärrknipprot, flugblomster och ängsnycklar. Andra våtmarker i området är Hälluddsvik samt havsstrandängar och strandnära kärr sydväst om Holmebodar. Hälluddsvik är en igenväxande vik med rikligt av ag.

Hylsnejlika, bitterkrassing, vit skogslilja och strandsnärja är exempel på sällsynta kärlväxter inom området.

Vit skogslilja

Norra udden äger också en värdefull fjärilsfauna. Gråaktigt kärrängsfly och vit tigerspinnare har här ett av sina få förekomster på Öland. Strätteblomvecklare med en mycket begränsad utbredning i landet har här sin enda kända lokal pä Öland. Den starkt hotade kattostmalen är påträffad i området. Andra sällsynta eller intressanta arter är svartfläckig blåvinge, klubbsprötad bastardsvärmare, strecktecknat aftonfly, timjemalmätaren, levertärgat ängsfly, smygstekellik glasvinge och brunfläckad lövmätare, en art som i Norden bara förekommer på norra Öland. Invid Grankullavikens strandängar kan man under varma sommarkvällar höra den numera mycket ovanliga mullvadssyrsans surrande läte. Bland skalbaggarna kan två hotade arter nämnas, brun sammetslöpare och viveln Lixuss bardanae.

Längs kusten har man även hittat flera sällsynta svampar, lavar och landsnäckor. Exempel är stjälkröksvamp, dvärgjordstjärna, västlig njurlav, hedcylindersnäcka och ribbcylindersnäcka.

Norra udden är intressant som sträcklokal och sträcket av vårfåglar är ofta lika intensivt som vid Ottenby. Många tättingar gör här ett stopp innan fortsatt färd norrut. Höksångare och ortolansparv är exempel på artersom ofta ses.

N4 Vargeslätt

Vargeslätt utgörs av stora arealer med äldre kalktallskogar samt ekskogar med inslag av grov ek. Utmed Grankullaviken finns väl utbildade strandängar.

N5 (K2) Trollskogen

Här växer knotiga vindpinade tallar och gamla grova vidkroniga ekar. Den trolska känslan förstärks av all murgröna som klättrar på mark och över trädstammar. Trollskogen utgör ett av Ölands mest omtyckta och välbesökta utflyktsmål.

N7 Västeralvaret

Ett av småalvaren på norra Öland

N8 Östra Bödakusten  KARTA

Stora delar av området täcks av Bödakustens östra naturreservat

Stort grus- och sandområde, främst bevuxet med äldre tallskogar. Insprängt i skogarna finns avlånga stråk med våtmarker. Området har en mycket intressant geologi med sanddyner och flygsandfält. Längs Bödabukten finns Ölands längsta sandstrand.

Längs Bödakusten finns ett stort sandområde. Innanför sandstränderna ligger ett dynområde där de flesta sanddynerna löper parallellt med stranden. Området utgör en del av ett större sammanhängande dynområde väster och norr om Bödabukten. Det är 15 km2 stort och ett av de absolut största i Sverige. Under 1700-talet var sanddriften i området, intensiv och omfattande. Under 1800-talet började man stävja sandflykten först med tång och tallris för att sedan plantera tall och balsampoppel. I slutet av 1800-talet hade man i stor utsträckning lyckats bemästra sanddriften.

Området mellan Trollskogen och Ängjämsudden består nästan helt av svallsediment. I strandzonen finns en smal bård av klapper. Väster därom sträcker sig en markant grusrygg som i ytan utgörs av svallgrus. Väster om ryggen utbreder sig grusfält med ett tunt sandlager i ytan. Strax intill ligger den enskilt största dynen, Bölinge backe, med en höjd av knappt tio meter över omgivande mark.

Stränderna norr om Ängjämsudden är mycket exponerade och består av ursvallad klappersten. Här är vegetationen dåligt utvecklad och utgörs av enstaka exemplar av krusskräppa, strandräg, rödsvingel och gulkämpar. I en smal zon längs stranden växer låga, vindvridna tallar. De är ofta mycket gamla och har fått sin form av det utsatta läget vid kusten. Norr om Ängjämsudden stormfälldes stora delar av skogen 1954. Dessa områden har därefter planterats med talI. I ett cirka en kilometer brett bälte innanför kusten finns fortfarande inslag av äldre skog kvar.

Sandstränderna längs Bödakusten är mycket vegetationsfattiga med spridda förekomster av saltarv, marviol och strandvial. På sanddynerna innanför sandstranden domineras vegetationen av sandrör och strandråg, men även östersjörör förekommer. På de stabiliserade sanddynerna längre in minskar dyngräsen och istället dominerar gulmåra och flockfibbla tillsammans med karaktärsarter som sandstarr, sandsvingel och trift.

På de fossila dynerna och flygsandfälten växer tallskogar. Stora områden domineras av glesa tallskogar med mycket gamla, ofta låga och förgrenade tallar. De flesta skogarna är äldre än 100 år. Många träd är döda och torra. Mätningar med tillväxtborr på några gamla tallar visar på en ålder upp mot 200 år. Lavar som grå och gulvit renlav dominerar markvegetationen och fältskiktet är mycket svagt utvecklat. Karaktärsarter för dessa skogar är sandstarr, borsttåtel och sandsvingel. Andra växter som förekommer är tallört och grönpyrola samt ibland den sårbara rylen.

Längre från stranden övergår skogarna i mer slutna tallskogar av lav- eller torr ristyp. Den torra ristypen domineras ofta av ljung och kråkbär. Mellan dynerna är marken ofta försumpad och i dessa fuktstråk finner man avlånga stråk med björksumpskogar. Glasbjörk och al dominerar dessa långsmala våtmarker. Grenrör är ett dominerande inslag och i de allra blötaste delarna växer bunkestarr. Mossorna bildar inte något heltäckande bottenskikt, men flera arter av vitmossa förekommer. Vissa stråk är dikade och torrlagda. Längst i söder ligger Svartvikskärret, eller Fagerums strandmyr som den också kallas. Det avlånga kärret omges av sumpalskog, vassområden och fuktiga gräsmarker. Kärret får sitt vatten via diffusa källflöden i väster och har sitt naturliga utlopp i nordost. Ungefär halva ytan upptas av agvegetation med inslag av bland annat kärrsilja, pors och kärrfräken. I bottenskiktet dominerar späd skorpionmossa men även guldspärrmossa är vanlig. Här växer rikligt med bladvass, kärrsilja, blåtåtel, hundstarr, gåsört och krypven. Svartvikskärret har mycket höga naturvärden. I kärret är den rödlistade kransalgen mellansträfse påträffad.

Den stora arealen sandiga tallhedar med gamla och döda träd gör att Östra Bödakusten är mycket intressant, inte minst vad gäller insekter. Vid en inventering av storfjärilar vid kusten norr om Tomteskog har fynd gjorts av över 20 olika sällsynta och rödlistade arter. Bland de arter som hittades kan nämnas tallprocessionsspinnare, stor lavspinnare, brungult nässelfly, tvärlinjerat vickerfly, aghakmal, gulpannad lavspinnare, strandärtmott och bland skalbaggarna kan avlång flatbagge och reliktbock nämnas. På dynerna väster om Fagerrör finns en exklusiv dynsandfauna med flera rödlistade vägsteklar: baltisk sandvägstekel, flygsandvägstekel och Westerlunds vägstekel. Tallskogarna har en rik svampflora. Flera fynd av rödlistade arter har gjorts, bland annat liten diskröksvamp, naveljordstjärna, gul flugsvamp, lakritsmusseron och vintertagging. Fynd av de missgynnade lavarna mjölig klotterlav och rosa skärelav har också gjorts i området.

N9 Skogar vid Västeralvaret  KARTA 

Variationsrikt skogsområde med allt från ängstallskog till sumpskog. Sydost om Västeralvaret ligger ett litet kärr. Kärret är skogbevuxet och domineras av gräs- och starrvegetation. Kring kärret finns ett stort och variationsrikt skogsområde med ängstallskog, barrblandskog med stort lövinslag, ängsgranskog och hassellund med senvuxna ekar. Murgrönan är vanlig över stora ytor. Området är rikt på gamla träd och död ved. Stora ytor har skötts genom plockhuggning vilket bevarat skogarnas värdefulla struktur. Här har gjorts fynd av flera sällsynta lavar som havstulpanlav och mjölig klotterlav. 

N10 Betesmark vid Torp  KARTA

Betesmark med grova ekar och hamlade träd. Flera rödlistade kryptogamer. I hagmarken finns grova ekar och hamlade träd, främst lind och ask. Marken är bitvis röjd och bitvis betad. En stor del utgörs av före detta åkrar. Åkermarken är mycket stenig. På åkerholmarna växer gammal ask. I södra delen är åkrarna beväxta med lind i krattliknande bestånd. På de gamla träden växer flera sällsynta svampar och lavar. Bland annat pälsticka, oxtungsvamp och mörk lundlav. 

N12 (K11) Skogar vid Ebberskog

Skogarna vid Ebberskog är rika blandskogar. En vanlig typ är naturskogsartade ek/hasselskogar med inslag av gran

N13 (K11) Lindreservatet

Lindreservatet är ett av Ölands allra finaste naturreservat. Här finns ädellövskogar, tallskog, öppna betesmarker, alvar, kärr och örtrika slåtterängar. I reservatet finns ett större bestånd av lind vilket är ytterst ovanligt idag. 

N14 Långalvaret

Långalvaret eller Långalver är ett litet, öppet alvarområde på nordligaste Öland med grusalvar, hällmarker, vätar och en artrik alvarvegetation. Utmed östra sidan finns ängsartade tallskogar med örtrik flora.

N15 Barrskogar vid Sjöstorp KARTA

Huvuddelen av området ingår i Sjöstorps naturreservat

Urskogsartade barrskogar med tall och gran. Ett agkärr ligger centralt i området. Förekomst av flera hotade och sällsynta växter, svampar och insekter.

Östra delen utgörs av urskogsartade barrskogar av tall och gran. Skogarna är olikåldriga, luckiga och variationsrika. Tall dominerar i norr och gran i söder. Markvegetationen är ängsartad med ett stort inslag av hassel och andra buskar. Här växer arter som lundelm, lundskafting, hässlebrodd och vit skogslilja. Det sällsynta lundgräset strävlosta har också noterats. Skogen har överlag en mycket hög ålder med träd som är över 200 år. Förekomsten av grova och döda träd, högstubbar, död ved och lågor är mycket stor. Här finns även ett kärr som dikades ut på 1950-talet och idag återstår endast en femtedel av kärret. Vegetationen i kärret domineras av ag, men inslaget av blåtåtel och pors är stort i vissa delar. I kanten av kärret har björk och tall börjat vandra in.

Längst i söder ligger ett lövdominerat skogsområde. Skogsbete har förekommit i sen tid. Området består av en blandning av trädbevuxen betesmark, hasselrik lövlund och alskog. I betesmarkerna närmast byn finns ett trettiotal grova hagmarksekar. Gräsmarksfloran är fortfarande intakt. Betet har upphört och igenväxning med buskar har inletts. Betesmarkerna övergår i norr i yngre alskogar av högörttyp. De hasselrika delarna är blockrika och trädskiktet utgörs av en blandning av björk, gran, ek, sälg, oxel, tall och vildapel. Markfloran är rik och innehåller bland annat sårläka och olika orkidéer. 

Västra delen av området är variationsrikt men utgörs till större delen av granskog. Stora delar innehåller grov skog och mycket död ved. Inslaget av lövträd är bitvis mycket stort. På gamla träd av ask och al finner man rikligt med lavar, varav några är rödlistade. Hasseln är vanlig och buskarna är ofta gamla. I söder finns ett rent hasselbestånd, ett så kallat hässle. I den västra delen ligger även en fin och grov alsumpskog.

Fynd har gjorts av flera sällsynta lavar, mossor och svampar. Till dessa hör mjölig klotterlav, rikfruktig blemlav, vedtrappmossa och scharlakansvårskål. Området har även en intressant skalbaggsfauna med arter som bronshjon, orangevingad kamklobagge, och mycelbaggen Agathidium nigrinum.

N16 Grankulla hage 

Grankulla hage är ett stort trädbevuxet område av lite varierande struktur. Huvuddelen utgörs av beteshagar med gammal, grov ek, hassel och gran. 

N18 (K17, 27) Västra Bödakusten  KARTA     

Stora delar av området täcks av Bödakustens västra naturreservat.

Omväxlande kuststräcka med rik variation av naturtyper. Låg klintkust med strandvallar. Österut vidtar dynområden och flygsandfält. Sandområdena är bevuxna med gamla tallskogar I söder lövskogar och artrika betesmarker. Längst i söder ligger Byrums raukar, Ölands enda riktiga raukfält med drygt hundratalet raukar.

Kusten mellan Byxelkrok och Byrums Sandvik karaktäriseras av en låg klintkusts (Kusten vid Tokenäs udde, Kustvägen Byxelkrok-Hagskog). Kalkstenen är ofta överlagrad av mäktiga lager av svallsediment i form av strandlvallar. På en del ställen är kalkstenen synlig längs strandlinjen i form av en låg klint och här förekommer en aktiv abrasion. Längs kusten ner till Hagudden skjuter plana kalkhällar, så kallade pallplan, ut i vattnet, Kalkstenen är bildad under underordovicium och utgörs främst av Holenkalksten, men inslag finns av Latorp- och Lannakalksten vid Hagudden.

Långre söderut ändrar kusten karaktär. Mellan Hagudden och Byrum dominerar istället klapperstens- och sandstränder. Stränderna övergår österut i dyner och flygsandfält. Dynområdet är endast några hundra meter brett. De flesta dynerna år parallella mad kusten och de mest välutbildade år kilometerlånga. Dynerna är på vissa ställen upp till tio meter höga. De parallella dynbildningarna. är starkt påverkade av senare tiders vinderosion. Linné nämner dessa i sin reseskildring, vilket pekar på att tallskogen var glesare vid denna tid och att inlandsdynerna var aktiva med flygsandsdrift. Troligen berodde detta på en stark mänsklig påverkan, kanske i form av skogsbete. På 1800-talet började man motarbeta sanddriften genom att plantera olika tallsorter och balsampoppel, som idag finns rikligt i området. Att sanddriften har varit starkare under vissa perioder visar undersökningar från Byrums dynkärr. l kärr- och skogsmosstorven, som har en största mäktighet på cirka 80 cm, finns flygsandskikt inlagrade.

Vid Masthuggsudden finns Ölands största aktiva abrasionsbranter med en höjd på cirka sju meter. Stora klapperstensfält förekommer på flera platser /längs kuststräckan, bland annat vid  bland annat vid Kinshögar, Maslhuggsudden och Rörstensudden. Vid Kinshögar och Rörstensudde uppträder även klapperfält några hundra meter öster om stranden. 

Masthuggsudden

Stränderna norr om Hagudden är mycket vegetationsfattiga på grund av det exponerade läget. På strandvallarna växer en gles, torr gräsmarksflora med växter som fårsvingel, tulkört och mattfibbla. Vid Hagudden finns en lundartad lövskog med gamla träd av alm, al, ek och hasselbuskar. Området är rikt på mollusker. I lite fuktigare delar av skogen har närmare 30 arter snäckor och sniglar påträffats. Däribland märks den rödlistade tandsnäckan och den för Öland och Gotland speciella luddsnäckan. Skogsområdet öster om Hagudden, även kallat Bogateskogen, består av en blandning av olika skyddsvärda skogstyper. Längst i väster dominerar olika typer av lövskogar, varav vissa delar är rätt öppna och fortfarande betas. Grov ädellövskog med alm, ek och hassel finns inom mindre delar. Marken är ofta blockrik och hyser en rik lundflora. Längre österut tilltar barrinslaget. Högstammig tallskog, gammal granskog och olika typer blandlövskogar tillhör de värdefullaste inslagen. I Bogateskogen finns en rik lav- och svampflora. På gamla ekar har liten sönderfallslav, kattfotslav, havstulpanlav och grå skärelav återfunnits. Även på enstaka gamla träd av al och vildapel finns ovanliga lavar. Flera sällsynta svampar som scharlakansvårskål och stjälkröksvamp har påträffats i området.

Masteträdsbeståndet och Albeståndet är två små före detta domänreservat. Masteträdsbeståndet är ett två hektar stort område med 200-250-åriga tallar. De når ibland en höjd upp mot 35 meter. Beståndet är en rest av ett cirka tre gånger så stort område där man förr hämtade mastämnen till skeppsvarven. De kraftiga stammarna var mycket värdefulla och betingade höga priser. I beståndet står den numera döda Bogatetallen, en jättetall som blev cirka 350 år gammal.

Albeståndet är en 150-årig alskog av naturskogsartad karaktär. I skogen finns flera järnåldersboplatser som kan ses från strövstigen som leder genom området.

Området vidgar sig söder om Rörstensudden. Innanför kusten finner man tallbevuxna sandfält. Skogarna är drygt 100 år gamla och markfloran domineras av ljung och kråkbär. I den östra kanten av tallskogen ligger en skvattrammoss. Mossen är av en ovanlig typ för Öland. Bottenskiktet domineras av husmossa och tallvitmossa. Området är påverkat av två korsande diken.

Kusten söder om Ramsnäs karaktäriseras av vegetationsfattiga sandstränder och dyner. Sanddynerna är gräsbevuxna. Förekomsten av balsampoppel är stor. Den planterades för att binda sanden. Längs stranden växer martorn och troligtvis har den här sin rikaste förekomst på ört.

Innanför kusten vidtar fossila dynområden och flygsandfält. Kärnområdet är bevuxet med en gles och gammal tallskog med riklig förekomst av lågor och död ved. Fältskiktet i skogen är mycket dåligt utvecklat och bottenskiktet domineras av grå och gulvit renlav. I en sänka mellan dynerna ligger Byrums dynkärr. Den norra delen är ett fattigkärr med pors och blåtåtel som dominerande växter. Här finns flera arter av vitmossor, bland annat lockvitmossa och röd glansvitmossa. Byrums dynkärrs mellersta del är ett alkärr. Många av träden har höga socklar. Längre söderut övergår området i ett öppet kärr med bunkestarr.

Strax väster om Byrums by finns örtrika ädellövskogar. De har tidigare brukats som slåtterängar. Trädslagsblandningen är stor. Boken dominerar, men även lind, lönn, ask, alm, ek och björk förekommer. Söder om Byrum ligger Bränsle äng, en slåtteräng som fortfarande hävdas. De västra delarna består av sandiga gräsmarker med bland annat fårsvingel och rödven. Vanligt förekommande växter i övrigt är backnejlika, trift, backsmultron, solvända och fältsippa. I öster övergår vegetationen i lite friskare marker. Växter som svinrot, slåtterfibbla och grönvit nattviol är vanliga här. I den västra kanten av Bränsle äng står några gamla och grova ekar. På trädens stammar kan man bland annat se gammalekslav och grå skärelav.

Byrums raukar är Ölands mest kända och bäst utformade raukområde med drygt hundratalet raukar. Raukarna har bildats genom att lösare kalksten eroderats bort genom vågpåverkan och lämnat kvar stenstoden av hårdare Holenkalksten. Den undre delen av raukarna består av grå glaukonitrik kalksten, där det finns karaktäristiska horisonter med cirka tre millimeter stora och mörka ooider. De övre delarna består av glakonitfattig kalksten. Lagerföljden är underordovicisk. Sammanlagt finns cirka 120 raukar utmed kuststräckan. De högsta exemplaren finner man i områdets södra del där höjden kan uppgå till fyra meter. Här finns ganska rikligt med fossil av trilobiterna Asaphus expansus, Megistaspis heros och Illaenus esmarckii samt brachiopoden Orthambonites calligramma. Byrums raukar är ett mycket välbesökt utflyktsmål.

I vattnet utanför raukarna har ett pallplan utbildats. Denna jämna kalkstenshäll ligger vid normalt vattenstånd ett par decimeter under vattenytan. Då pallplanet verkar hämmande på vågornas erosion av raukarna har troligen deras utbildning avstannat. På klinten innanför raukarna ligger en strandvall. Materialet är mycket grovt och består uteslutande av kalksten. Vegetationen på strandvallen är mycket sparsam. Träd- och buskvegetationen inskränker sig till några tallar och enstaka snår av nypon och en. Fältskiktsfloran är mycket gles med växter som fårsvingel och tulkört. Längs västra Bödakusten finns en mycket rik insektsfauna med ett stort antal sällsynta och rödlistade arter. I tallskogarna återfinns bland annat vallrovfluga, barrpraktbagge, bronspraktbagge, åttafläckig praktbagge, taggbock, reliktbock, entandad plattbagge och tvåfläckig smalpraktbagge. I dynerna och på sandfälten finns flygsandvägstekel och Westerlunds vägstekel. Det är också en av få lokaler i landet där alla tre arterna av myrlejonsländor förekommer. Bland intressanta fjärilar kan rödklintplattmal, blodrött ljusmott, svart poppelglasvinge, myrlik glasvinge, poppelbuskfly, strecktecknat aftonfly, treuddtecknat aftonfly, Ieverfärgat ängsfly och tallprocessionsspinnare nämnas. Vid Byrums Sandvik gjordes 1981 också de första fynden i landet av den parasitiska snyltsmalmyran. Arten är sällsynt men förekommer troligen i hela Sverige. Att det fanns parasitiska myror upptäcktes först på 1940-talet och snyltsmalmyran beskrevs så sent som 1965. 

Kuststräckan mellan Byxelkrok och Byrum hyser flera sällsynta kärlväxter. Bland dessa kan taggkörvel, ljungsnärja, purpurknipprot, långbladig spåtistel, sandtimotej och flockarun nämnas. Klådris, som är en hotad art, har här sin rikaste förekomst på Öland. Sandstranden vid Byrum erbjuder mycket goda badmöjligheter. Den stora arealen äldre skog och de goda bärmarkerna gör området till ett välbesökt friluftsområde. En vandringsled löper genom området. Stora delar av området är av riksintresse för både naturvård och friluftsliv.

N19 Enerums alvar

Det är mest känt för sin rika förekomst av salepsrot

N20 Skeppersängs naturreservat

Två skogsområden av naturskogsliknande karaktär. I sydväst en blandlövskog med inslag av gamla ekar. Norr om byn Getterum ligger en gammal tallskog med lågvuxna, grova tallar. Rik lavflora.

N21 Skog vid Mickelsmad KARTA

Ingår i Skeppersängs naturreservat.

Naturskogsartad blandskog av stort värde. Rikligt med kryptogamer som indikerar höga naturvärden. Grova träd, torrakor och lågor förekommer. Rik lavflora.

Söder om Mickelsmad ligger en naturskogsartad blandskog. Skogen består av en blandning av al, tall, ek och gran. Grov hassel är vanligt förekommande. Många träd är gamla och hela skogen är mycket heterogen till sin struktur. Den har en viss luckighet och träd förekommer i alla åldrar. I skogen finns rikligt med torrakor, lågor och gamla träd av bland annat al, tall och ask. I norra delen övergår den successivt i en grandominerad barrblandskog. Senvuxna ekar och grova rönnar är ganska vanligt förekommande. Skogen är till sin karaktär olikåldrig och luckig. I området finns rikligt med indikatorarter som visar på höga naturvärden. På ask och hassel har gjorts fynd av den rödlistade havstulpanlaven.

N22 Betesmark vid Sjöstorp 

Naturbetesmark med artrik flora och riklig förekomst av hävdgynnade växter

N23 Skog vid Sjöstorp  KARTA

Ädellövskog med grova ekar av hagmarkskaraktär. Rikligt med rödlistade lavar på ekarnas stammar. I sydost ett mindre granskogsparti med grova träd, torrakor och lågor. Sydost om Sjöstorp ligger ett löv-skogsområde med främst gammal ek. Ekarna är grova och har vidlyftiga kronor. Även ask, björk och asp förekommer. Björkarna börjar dö som ett led i den pågående successionen. Ekarna har en mycket rik lavflora. På nedre delen av stammarna växer flera rödlistade arter. Bland dessa märks bland annat gammelekslav, grå skärelav, ekpricklav, rikfruktig blemlav och matt pricklav. I den sydöstra delen ligger en gallrad granblandskog med inslag av bland annat grov gran och al. I skogen finns rikligt med grova träd, torrakor och lågor. 

N24 Ädellövskog vid Enerum  KARTA

Lövskogsområde med ask, ek och lind som dominerande trädslag. Stort inslag av gamla, hamlade lövträd med rikligt av håligheter. Värdefull kryptogamflora. Väster om Enserum ligger ett värdefullt lövskogsområde. Det har tidigare brukats som löväng men har nu slutit sig till en skuggig lövskog. Den gamla ängsstrukturen är dock fortfarande synlig. Skogen växer på frisk och fuktig mark. Asken är det dominerande trädslaget, men det finns inblandning av ek, lind och alm. Många av träden är mycket gamla och ofta ihåliga, Flertalet ekar har ett spärrgrenigt växtsätt. Många träd, särskilt lind och ask, är hamlade och det är en av de större förekomstema av hamlade träd på Öland. Hassel dominerar skogens buskskikt med inslag av hagtorn och slån. Markfloran är rik och består av typiska Iundväxter. I mindre delar finns en naturlig grässvål kvar. På trädstammarna finns rikligt av skyddsvärda lavar, främst på askar och ekar. På de hamlade askarna växer bland annat de rödlistade arterna pä pälsticka, almlav, mörk kraterlav och läderlappslav. Även ekarna har en värdefull lavflora med arter som gammelekslav, gul dropplav, gulpudrad spiklav, parasitsotlav, liten sönderfallslav och grå skärelav. Förekomsten av håligheter i träden ger goda förutsättningar för ett rikt fågelliv. Ett svagt bete förekommer inom vissa delar av området. De öppna ytorna tenderar dock att bli mindre och mindre. 

N25 Lövskogar vid Hunderum   

Lövängsrester vid Hunderum med rikligt av hamlade träd,främst gamla lindar

N26 Sumpskog vid Lyckebäck  KARTA

Avlångt fuktstråk bevuxet med olika typer av sumpskogar. I de blötare delarna dominerar alskog med tydlig sockelbildning. I lite torrare delar är blandskogar med björk vanliga. Sumpskogen är mosaikartad med rätt stor variation vad gäller trädslag och fuktighet. Vissa delar är mycket fuktiga medan andra innehåller betydligt torrare skogstyper. Inslaget av död ved i form av lågor och torrakor är relativt litet. I skogen har bedrivits ett försiktigt skogsbruk, troligen i form av någon slags plockhuggning. Sumpskogen är delvis påverkad av dikning. Vanligt förekommande är en blandskog av främst björk, ek och gran. Många av träden har tydligt utbildade socklar. Fältskiktet visar också på periodvis fuktiga förhållanden. Växter som tuvtåtel, strandlysing, blåhallon och grenrör är vanliga i denna skogstyp. Inslag av mindre, torrare partier är vanliga, med tall och hassel som dominanter i träd- respektive buskskikt. Örtinslaget är något större med bland annat blåsippa och skogsknipprot. 

N29 (K28) Bödaåsen KARTA 

Svallad rullstensås med mäktiga grusavlagringar. Bödaåsen består av tre från varandra skilda förekomster av isälvsmaterial. Bildningen är omdiskuterad och delvis handlar det troligen om en svallad moränrygg. Den sträcker sig från Böda i söder till Hunderum i norr.

Den sydligaste delen av åsen börjar vid Kyrketorp och kan följas upp till området sydväst om Fagerum. Längst i söder är åsen tydligt svallad men trots detta utformad som en markant rygg, vilken höjer sig 2-4 meter över omgivningen. Materialet i ytan utgörs av blockigt, stenigt grus och det förekommer nästan inga kalkstenspartiklar. Sedimenten består nästan uteslutande av långtransporterat sandstens- och urbergsmaterial. Norr om Norrböda är det möjligt att den delar upp sig i två ryggar. Förutom den ovan beskrivna ryggen finns det en mer västligt belägen rygg. Den är ganska markerad och slingrar sig i terrängen mellan Mellböda och Norrböda. Bildningen är omdiskuterad men i dagsläget bedöms den vara en välformad strandvall som bildats efter senaste istiden. 

På strandvallen mellan Norrböda och Mellböda ligger en välhävdad och ljusöppen ekhage med en artrik och hävdgynnad flora. I området finns flera mycket gamla ekar. Ekarna är lågvuxna och har goda förutsättningar att hysa ett rikt insektsliv. Markfloran domineras av olika typer av torra gräsmarker. Brudbröd, solvända och fältsippa tillhör de allra vanligaste betesgynnade växterna i hagen. Sammanlagt finns ett tjugotal växter som visar att området har hävdats under mycket lång tid, bland annat stor blåklocka, backnejlika, ögontröst, slåtterfibbla, natt och dag och jungfrulin. Ekhagen betas idag måttligt av nötkreatur. Längs ryggen finns flera fornlämningar i form av stensättningar, husgrunder och stensträngar. 

Norr och nordväst om Norrböda är Bödaåsen utbildad som en relativt tydlig rygg som blivit omlagrad genom svallningsprocesser. Även här består sedimenten främst av långtransporterad sandsten och urberg. På ryggen finns enstaka block av olika typer av urbergsmaterial. Väster om Fagerum utbreder sig ett fält av grus. I någon mån ingår också sand i åsstråket. Fältet är relativt flackt, men innehåller ett par svallade ryggar. Ytan är mycket stenig med enstaka urbergsblock. Urberg och sandsten dominerar i sedimenten.

På sand- och grusfältet väster om Fagerum ligger en liten, öppen betesmark. Den består främst av torra gräsmarker med omväxlande flora. I betesmarken finns ett glest trädskikt av tall. Södra delen växer igen med enbuskar. Fårsvingel, gråfibbla och trift dominerar. Fläckar med stagghed förekommer i södra delen. Marken är mycket välbetad av nötkreatur.

I höjd med Rosendal kan Bödaåsen åter iakttas i terrängen efter ett kortare avbrott. Det är möjligt att åsen år kontinuerlig, men att den täcks av mäktiga svallsediment. Väster om Stora mossen kan den följas på en sträcka av knappt tre kilometer. Den är här 200-500 meter bred och höjer sig några meter över omgivande svallsediment. Själva åsen täcks av ett grovt svallgrus med en mäktighet på en till två meter. I denna del finns flera gamla grustäkter. 

Längs åsen finns flera skyddsvärda skogar. I höjd med Stora mossen ligger ett lövskogsområde med främst ek och hassel. Ekarna är relativt unga, men grova. Enstaka ask, gran, björk och idegran förekommer. Ekarna har en rik lavflora med arter som havstulpanlav och kattfotslav. Beståndet är luckigt och innehåller värdefulla element som senvuxna träd, torrakor, bohål och grova träd. Väster om Rosendal ligger ett annat skyddsvärt område. Skogen är en rik ängsgranskog med inslag av ek. I granskogen finns gott om död ved. På träden växer rikligt med hänglavar, bland annat skägglav. 

Strax norr om Norrböda ligger en hagmarksliknande skog med grova ekar. Tall, hassel och enbuskar är vanliga inslag. Ört- och gräsmarksfloran är intakt och området innehåller både stenmurar och fornlämningar. I söder övergår området i en naturskogsartad tallskog med ris och örnbräken. På grankvistarna är epifytfloran rik. Vissa delar är fortfarande påverkade av bete. Området är en värdefull rest av bödaområdets skogsbetade delar.

Bödaåsen är geovetenskapligt intressant och dess sammansättning och uppbyggnad är fortfarande bristfälligt känd. Bödaåsen är till stora delar orörd, vilket ökar dess skyddsvärde. 

N30 (K28) Böda backar

Huvuddelen av området ingår i naturreservatet Böda backar

Den storvuxna tallskogen imponerade på Linné när han gjorde sin öländska resa 1741. Böda backar är omtyckt område för friluftsliv. Här finns möjligheter till egna turer längs Bödaleden som går genom reservatsområdet eller någon av de mindre lederna och motionsspåren. Det är nära till Bödakustens sandstränder och det finns gott om framför allt blåbär bland sanddynerna.

N32 (K31) Skogar vid Skäftekärr KARTA

Området i norr består främst av ädellövskogar med grova ekar. Även lind, lönn och hassel är vanliga inslag. Rik lundflora med bredbladiga gräs. Skogen har gallrats men vissa delar är fortfarande orörda (2001). Rikligt med lavar som visar på höga naturvärden. Även flera rödlistade arter som kattfotslav, havstulpanlav och grynig klotterlav. Längst i norr övergår detta skogsområde i en grandominerad skog med visst lövinslag. Lövinslaget består främst av björk, ek och hassel. Skogen är luckig och olikåldrig och innehåller även en del lågor och torrakor. På ekarna växer rikligt med lavar, varav flera påvisar höga naturvärden.

I söder finns ett litet hässle med överståndare av björk, vilket är en ovanlig naturtyp i bödaområdet. I väster övergår det i en grandominerad skog med inslag av ek och hassel. Skogsområdet i söder utgörs främst av olikåldriga barrblandskogar. Granen dominerar oftast. I östra delen finns ett stort inslag av medelgrov ek, björk och hassel. Markvegetationen är gräs- och örtrik och har tydlig påverkan av tidigare betesgång. Västerut tilltar inslaget av tall för att slutligen bilda en heterogen och luckig tallhedskog.

Längst i sydväst ligger ett mycket intressant bestånd med luckig och olikåldrig barrblandskog. Inslaget av löv, främst bok, björk och senvuxna ekar är stort. Skogen innehåller rikligt med lavar som är rödlistade eller påvisar höga naturvärden.

Thujaskogen är ett cirka 100-årigt bestånd av jättetuja, med inslag av cypress och hemlockgran. Populärt turistmål av skogshistoriskt intresse.

N33  Idegransreservatet 

Idegransreservatet (naturreservat) utgörs av ett barrskogsområde med vissa inslag av lövträd. Inga avverkningar har skett sedan början av 1900-talet. De centrala delarna av området är naturskogsartade med stor förekomst av gammal grov tall. I denna del växer också rikligt med idegran. 

N35 (K34) Böda prästgårds naturreservat

Ett av de viktigaste gammeleksområdena efter Halltorps hage

N36  ÖSTRA ÖLANDS SJÖMARKER

N36a (K34) Böda gamla hamn 

Kort kuststräcka med artrik flora och ett rikt fågelliv. Längs kusten finns en referenslokal för en av de få blottningarna av berggrund från mellanordovicium med rik fossilfauna.

N36b Dödevi-Munketorp KARTA

Sjömarkerna domineras här av sandiga marker. Området är mycket öppet och välhävdat. Stora arealer utgörs av sandgräshed, med inslag av sandstäppsväxter. Det finns flera rödlistade kärlväxter och svampar.

Sjömarkerna vid Dödevi, Sjölandet, består av en ganska smal remsa av sandiga betesmarker. Markerna är mycket öppna. Längst i väster har dock en del enbuskar och enstaka träd börjat vandra in. Marken betas av nötkreatur och är mycket välhävdad.

Närmast vattnet ligger en flack, nästan helt vegetationsfri sandstrand. Endast enstaka exemplar av sodaört växer i sanden. Här finns också enstaka exemplar av den nyligen invandrade sandsallaten. På fördynerna i den övre delen av strandplanet finner man en gles gräsvegetation, bestående av främst saltarv, strandkvickrot och sandstarr.

Sandsallat

Längre västerut vidtar stora arealer helt öppna sandgräshedar. Typiskt för dessa hedartade marker är att växttäcket inte är helt slutet, utan fläckar av öppen sand lyser igenom. Inslaget av lavar är ofta stort.

Sandgräshedarna här på Sjölandet domineras av sandstarr och gulmåra. Backtimjan, gul fetknopp, rödven, harklöver och trift är andra vanliga växter. Underlaget består huvudsakligen av flygsand. Man kan på flera ställen se små, låga sanddyner.

Gräshedarna övergår västerut i ganska örtrika gräsmarker. Floran är lite artrikare och inslaget av ljung är rätt stort. På grund av betet är ljungen mycket lågvuxen. En del träd och buskar har vandrat in på dessa övre delar av Sjölandet. Det är främst enbuskar som börjat breda ut sig. Enstaka tall och björk finns här och var. Sjölandet är känt för sin rika förekomst av sällsynta växter. Här finns bland annat en av de få förekomsterna av huvudarun. Fågelarv, flockarun, huvudtåg, trubbstarr, dvärglin och ölandsstarr är andra ovanligare växter som återfinns här.

Sandgräshedarna hyser också en mycket intressant svampflora. Flera arter hör hemma på de östeuropeiska stäppområdena. En av dessa är den stjälkröksvampen som enbart trivs på sandiga betesmarker med god beteshävd. Den är ytterst sällsynt i vårt land. Många andra ovanliga svampar har hittats på Dödevis sjömarker. Till dessa hör dvärgjordstjärna, purpurbrun jordtunga, ögonvaxskivling, brun ängsvaxskivling och musseronvaxskivling.

Fågellivet på sjömarkerna vid Dödevi-Munketorp är relativt artrikt. Vanliga häckfåglar är tofsvipa, rödbena och strandskata, men även den mer ovanliga roskarlen förekommer. Karaktäristiskt i övrigt är den rikliga förekomsten av ejder och svärta längs kustremsan. Bland måsfåglarna kan kentsk tärna och silvertärna nämnas.

I det ålderdomliga odlingslandskapet vid byn finns två naturbetesmarker. Den ena ligger strax söder om byn och är en nästan helt öppen betesmark. Flera olika växtsamhällen finns företrädda, allt från ängshavregräsmark till fuktiga gräsmarker med högstarr. Ett tjugotal växter som visar på en långvarig hävd har noterats.

Strax söderut på Södra Munketorps marker löper en markant höjdrygg som präglar landskapsbilden. Detta är den nordligaste av den serie med ryggar i nordvästlig-sydostlig riktning, som ger kusten dess flikiga karaktär. Bildningsättet har varit om diskuterat, men de senaste teorierna är att de bildats under postglacial tid.

Ryggen vid Kesnäsudden har givit förutsättningar för en buskrik betesmark med en artrik, torr gräs marksflora. Växter som backnejlika, flentimotej, gullviva och axveronika är vanliga här. Längre norrut övergår vegetationen i fuktiga gräsmarker. Här är betestrycket något sämre.

N36c (K49) Sjömarker vid Högby hamn

Här finns en artrik flora en liten strandlagun och breda havsstrandängar. Mycket rikt fågelliv. Sjömarkerna vid Högby hamn består av öppna och mycket välhävdade betesmarker.

N36d (K59)  Honungstorp 

Vid Honungstorp finns ett mycket variationsrikt landskap som präglats av långvarig odling. Åkrarna är små och omges av vällagda stenmurar.

N36e  Högenäs orde

Från fyrbåken på höjdryggen har man en storslagen utsikt ut över det glittrande Östersjön och från de öppna betesmarkerna kommer på försommaren en mild vaniljliknande doft av blommande getväppling och backtimjan.

N36f  Sjömarker vid Trosnäs, Södra holm och Södra viken KARTA

Ett av de främsta sjömarksområdena på Öland.

N36g  Södviken och Vässby fjärd, Hjälmstad sjömarker, Marsjö sjömarker, Östra Vässby sjömarker KARTA

Sjömarker med mycket breda och välhävdade havsstrandängar. De skiljer sig från övriga kuststräckor genom en mycket stor variation vad gäller vegetationen. I väster övergår strandängarna i buskrika betesmarker. Rik fågellokal.

Kuststräckan mellan Södvik och Östra Vässby skiljer sig markant från övriga delar av sjömarkerna. Kusten är här mycket långgrund och betydligt flikigare än vanligt. Ute i viken finns många små öar och grund. På grund av den extremt flacka kusten är havsstrandängarna ovanligt breda. De är mycket variationsrika och har delvis också en annorlunda karaktär. Närmast havet växer en krypvensdominerad vegetation som lite högre upp övergår i något torrare marker med salttåg och rödsvingel som karaktäristiska inslag.

En bit upp på strandängarna finns större vätartade partier som har ett glesare växttäcke och som oftast torkar ut sommartid. I nordväst ligger en stor öppen vattensamling som stora delar av året är vattenfylld. Bottnen är helt vegetationsfri och stenig. Markerna runt vattensamlingen är steniga och har ett något uppbrutet växttäcke. I dessa vätliknande partier kan man se rikligt av den endemiska arten baltisk strandmalört. Strandnål och kustarun är andra vanliga inslag. På strandängarna förekommer i vissa delar rikligt med skonor. I det saltrika vattnet i de små fördjupningarna trivs växter som glasört och saltört. Andra växter i skonorna är havsnarv, saltnarv och saltmålla.

Saltnarv

Ute på havsstrandängarna finns många enbuskbevuxna fastmarksholmar. Vegetationen är för det mesta av frisk-fuktig karaktär och bestar av välbetade gräsmarker med bland annat jordtistel, darrgräs, älväxing, rödklint och gulmåra. På fastmarkerna i väster övergår havsstrandängarna i buskrika betesmarker. Här finns mindre tallskogsdungar. De marker som fortfarande är öppna har ofta en mycket artrik vegetation. Olika typer av torra och friska gräsmarker dominerar.

Sjömarkerna vid Södviken är kända för sitt rika fågelliv. Trots att värdena minskat i takt med igenväxningen är området fortfarande värdefullt. Idag är det den östra delen som har det rikaste fågellivet. Det var här som skärfläckan började häcka när den kom tillbaka till Öland på 1940-talet. Antalet par har minskat och idag häckar bara enstaka par. Detsamma gäller för kärrsnäppan. Till de vanligaste vadarna hör tofsvipa, större strandpipare och rödbena. Öster om Södviken ligger Hallnäs, en kuststräcka med en rik simfågelfauna. Vitkindad gås har etablerat sig i området liksom mellanskarven som intagit ön Knuten. Hallnäs tillhör de få områden där småtärnan häckar regelbundet.

Söder om Vässby fjärd ligger Sillgrund, ett fågelskyddsområde som tillhör en av de främsta fågellokalerna på Öland. Här finns öns största förekomst av skärfläcka och fler än 100 par med vitkindad gås. Bland mer ovanliga arter kan bläsand och skräntärna nämnas. Södviken är utpekat som ett internationellt skyddsvärt våtmarksområde ett så kallat Ramsarområde och ingår i Natura 2000. Marsjö, Hjälmstad, Södvik och Östra Vässby sjömarker är skyddade som naturreservat och är förslagna att ingå i Natura 2000.

N36h (K90) Sjömarken vid Södra Greda KARTA 

Varierad kuststräcka med bland annat enbuskbevuxna sjömarker, havsstrandängar och helt öppna slåtterängar. Rikt fågelliv vid Kåreholm.

Sjömarkerna vid Södra Greda består av en blandning av buskbevuxna betesmarker, havsstrandängar och öppna slåtterängar. Frisk gräsmark med en artrik flora är det vanligaste växtsamhället. I fuktigare delar finner man främst örtrika, fuktiga gräsmarker. Strandängarna domineras av fuktiga gräsmarker med salttåg och rödsvingel som typiska inslag. Särskilt fina strandängar finns ute på Skäret och längs kusten norr om Lillholm.

På Lillholm finns fortfarande flera skiften som hävdas som slåtteräng. Markerna är öppna bortsett från några enstaka enbuskar. Ängarna på Lillholm är huvudsakligen av frisk-fuktig karaktär. Floran är mycket artrik och innehåller flera arter som tyder på långvarig slåtterhävd. Till de vanligaste hör höskallra, getväppling, darrgräs, vitmåra, ängshavre, vildlin, backklöver, slankstarr, rödklöver, rödklint och ängsvädd. Ute på ängarna finns mindre fuktsvackor med lite annorlunda vegetation. Här kan man finna gåsört, backruta och ormtunga. Ängarna här ute kallas sedan gammalt för "parker". Till skillnad från många andra slåtterängar på Öland slogs ängarna på Lillholm i äldre tid redan vid midsommar. 

Lillholm

Fågellivet är intressant, framförallt vid Kåreholm, en relativt stor ö strax utanför Kårehamn. Den är skyddad som fågelskyddsområde och är en av Ölands riktiga fågelöar. Här har vitkindad gås ett starkt fäste med fler än 300 par. Det är en av de allra rikaste lokalerna för måsfåglar på Öland, både med avseende på antalet par och på antalet arter. Förutom en stor förekomst av gråtrut finns även havstrut, skrattmås, skräntärna och silvertärna. Att det dessutom häckar en hel del vadare och sjöfågel, som skärfläcka och stjärtand, gör denna plats till en av Ölands sjömarkers absolut bästa fågellokaler.

I övriga delar av kuststräckan häckar sammanlagt ett tiotal arter. Strandskata, tofsvipa, ejder och rödbena tillhör de vanligaste. Ovanligare är kärrsnäppa och brushane med bara enstaka par. 

N36i (K98) Sjömarker vid Valsnäs 

Stora arealer av öppna sjömarker. Representativ flora med rikligt av växter som visar på långvarig hävd. Kustnära kärr och slåtterängar med örtrik flora bidrar till områdets mångformighet. Kuststräckan har ett mycket rikt fågelliv. Trindborgen eller Löts fornborg ligger på Valsnäs marker.

N37 Abbekärr och Gåsekärr KARTA

Två mindre kärr med värdefull flora. Kärren är delvis öppna, delvis glest trädbevuxna och omges av värdefulla sumpskogar. Kärren ligger mitt emellan Byrum och Melböda.

Abbekärr är ett litet, plant fattigkärr som i stort sett är helt opåverkat av ingrepp. Den centrala delen består av öppna ytor med bladvass, pors, blåtåtel och trådstarr. Ute i själva mossen växer enstaka martallar. Det öppna partiet omges av tallskogar med skvattram som dominant i fältskiktet.

Strax sydväst om Abbekärr ligger Gåsekärr (ett annat Gåsekärr ligger vid Horn). Största delen består av öppna lösbottenkärr med gräs- och starrdominerad vegetation. Lösbottnar dominerar i denna del. En mindre del av kärret är bevuxet med lövskog.

Närmast kärren finns värdefulla sumpskogar med slyartad björk och sälg. Detta är en ovanlig naturtyp med riklig förekomst av socklar, död ved, rotvältor och senvuxna tallar. Här finns den enda öländska lokalen för den hotade torvbägarlaven. Sällsynta fjärilar som påträffats i området är strecktecknat aftonfly och brunfläckad lövmätare som i Norden bara förekommer på norra Öland.

N38 Lövskogar vid Byrum KARTA

Ädellövskog med grova lövträd. Blandning av ek, alm och lind, varav en del är hamlade. Inslag även av barrträd. Rikligt med indikator- och rödlistade arter.

Skogarna öster om Byrum består av variationsrika ädellövskogar. Större delen av lövträden är grova eller mycket grova, bland annat några riktigt gamla ekar. Främst dominerar ek, alm och lind. Hassel är också rikligt förekommande. Fältskiktet är örtrikt med blåsippa och vårärt. Viss gallring har skett, men den gamla strukturen finns fortfarande kvar i vissa delar. Lövskogen innehåller rikligt med lavar som påvisar höga naturvärden. Exempel på dessa är porlav, lönnlav, gulpudrad spiklav och klotterlav. Här har även gjorts fynd av rödlistade arter, exempelvis rikfruktig blemlav, grå skärelav och klosterlav. I söder övergår området i en gammal inägomark som börjat överföras till granskog. I skogen finns flera hamlade lindar och grov hassel. I lindarna finns gott om bohål. Fältskiktet är örtrikt.

Söder om Byrum ligger ett separat lövbestånd, bland annat med ek, hassel, lind, ask och lönn. I östra delen finns en ren hassellund med en del grova ekar. Området är opåverkat av rationellt skogsbruk och innehåller en del grova lågor.

N40 (K39) Mensalvaret

Mindre alvarområde med ett system av låga strandvallar. Grunda jordar med typisk alvarvegetation dominerar. Rena hällmarker förekommer. Rik flora och fauna.

N42 (K41) Vedbormeträsk KARTA

Vedbormeträsk är den största våtmarken på norra Öland. Rik flora med många arter av orkidéer. Väster om träsket ligger en lång och markerad rygg av svallgrus av geologiskt intresse.

Vedbormeträsk är den största våtmarken på norra Öland. Träsket dikades ut redan i slutet av 1800-talet och är under igenväxning med lövskog. Områdets södra del är fortfarande öppet. I denna del dominerar höga vassar av ag. Inslag av pors och bladvass förekommer. I norr finns ett mosseparti som är bevuxet med tallskog och som höjer sig 1-1,5 meter över omgivande kärr. I fältskiktet förekommer skvattram rikligt. Mot kanterna i nordöstra delen växer blåtåtel och enstaka tuvor av axag i fuktiga gräsmarker.

Den öppna delen omges dels av sumpskogar med lövträd, främst al, dels kärr med bland annat videbuskar. Här dominerar gräset grenrör, ofta tillsammans med ett stort inslag av kärrbräken. Andra växter är ängsruta, kärrviol och tagelstarr. Våtmarkens nordligaste del är helt skogbevuxen. Huvuddelen består av lövskog, men inslag av barrskog förekommer. Området genomkorsas av diken och en liten del har varit uppodlad. Längs diket i den agbevuxna delen har en liten damm grävts.

Vedbormeträsk är känt för sitt rika växt- och djurliv. Här växer till exempel flera orkidéer, bland annat sumpnycklar. 

Mellan Vedbormeträsk och Vedbyträsk löper en markant rygg. Den är cirka tre kilometer lång och mellan 100 och 200 meter bred. Ryggen är svagt välvd och höjer sig upp till fem meter över de båda kärrens nivå. Materialet i formationen skiljer sig något från övriga svallgrusavlagringar på norra Öland, då gruset har en betydligt större andel urbergsm terial. Ryggen har inte utsatts för några ingrepp och kan ha visst intresse för den framtida forskningen. Möjligen överlagrar svallgruset ett långtransporterat isälvsgrus.

På ryggen växer äldre ekskogar. Ekarna är gamla och grova. Inslaget av hassel är stort. Huvuddelen av hasseln är ganska ung. Markfloran i skogen består av arter som harsyra, lundgröe, blåsippa och sårläka.

N43 Ängar och lövskogar i Alvara  KARTA

Välhävdade slåtterängar med artrik flora, trädbevuxna betesmarker och ädellövskog. Betesmarkerna har en mosaikartad struktur och innehåller en blandning av lövdungar och öppna gräsmarker. Rik lavflora.

I den norra slåtterängen finns träd, främst ek och lind. Några har tidigare varit hamlade. Huvuddelen av ängen består av friska marker med en mycket artrik flora. Många växter är tydligt gynnade av slåtter. Till dessa hör brudsporre, prästkrage, rödklöver, slåtterfibbla, tvåblad, vitmåra, gulvial och johannesnycklar. På mindre partier i ängen dominerar svinrot, en annan slåttergynnad art. Den södra delen av ängen är något fuktigare. Här ökar inslaget av starr och gräs. Gökblomster är en typisk växt för denna del.

Sydost om byn ligger en helt öppen slåtteräng. Större delen av ängen består av örtrika och friska gräsmarker. Till de dominerande växterna hör brudbröd, höskallra, rödklöver, vårbrodd, humleblomster, älväxing och åkerfräken. Flera av arterna i ängen är slåttergynnade. På flera ställen i slåtterängen växer den lilla ormtungan, en oansenlig ormbunksväxt som ofta påträffas i särskilt fina slåtter- och betesmarker.

Norr om denna äng ligger en mosaikartad betesmark med lövdungar och lövbryn. Går man sedan en bit österut hittar man ytterligare ett område med en blandning av lövskogar och öppna gräsmarker. I ljusöppna delar finner man välbetade grässvålar. Flera grova ekar växer här och var, varav några är riktiga gammelekar med diametrar runt 350 centimeter.

De skuggigare partierna består av ädellövskogar av ask, hassel och al. I västra delen växer ett rent hässle med mycket grova hasselbuskar. På de gamla ekarna finns en rik lavflora. Exempel på funna arter är grå skärelav, matt pricklav och liten sönderfallslav.

Väster om byn finns två områden med en blandning av öppna gräsmarker och tätare dungar av ek och hassel. I dungarna finns även andra trädslag som ask, björk, lind och sälg. Flera ekar är mycket grova, den grövsta har en omkrets på hela 355 centimeter. En del av askarna bär spår av hamling, några har även nyhamlats. Skogsdungarna innehåller rikligt med rödlistade och signalerande arter. Exempel är parasitsotlav, gul mjöllav, lönnlav, grå vårtlav och grå skärelav.

Söder om Alvara ligger en ädellövskog med ek och ask som dominerande trädslag. Enstaka grov lind finns också i skogen. Områdets norra och centrala delar är något fuktigare. I dessa delar är alen dominerande. Alarna har ofta välutbildade socklar. Skogen innehåller flera lavar som påvisar höga naturvärden. Till dessa hör snöbollslav, lönnlav och porlav.

Källa: Natur och kultur på Öland, Område N43 (Länsstyrelsen i Kalmar län 2001)

N44 Lövskog i Bocketorp KARTA

Lövskogar med höga naturvärden. Alskog och rikare ek/hasselskog dominerar. Flera riktigt gamla ekar. Rikligt med död ved och skyddsvärd lavflora.

Lövskogen vid Bocketorp utgörs av en blandning av fuktig alskog och ek/ hasselskog i torrare partier. Träden i alskogen har höga socklar. Här finns rikligt med död ved i form av högstubbar av björk samt al- och hasselved. I lite torrare partier övergår skogen i ekskog med stort inslag av hasselbuskar. Här växer tre gamla ekar. Den grövsta har en omkrets på drygt sex meter.

På de gamla träden växer en fin lavflora. Både rödlistade och flera signalarter förekommer. Exempel på funna lavar är gammelekslav, hjälmbrosklav, gulpudrad spiklav, matt pricklav och grå skärelav.

N46 (K45) Horns kungsgård 

Horns Kungsgård är ett naturreservat med många olika sorters natur: betesmarker, klintkust, alvar, våtmarker, ädellövskog, ekhagar, slåtterängar samt sjön Hornsjön, Ölands största sjö. Området har ett rikt växt- och djurliv med exempelvis många orkidéer och sällsynta fladdermöss.

N47 Betesmark vid Alvedsjö KARTA

Öppna betesmarker med en mycket fin flora. Stor variation med hela skalan från torra till fuktiga växtsamhällen. Södra delen är av alvarkaraktär.

Den norra delen av betesmarken är öppen men omges av barrskog vilket ger ett säreget intryck. Huvuddelen har mycket tunna jordar. Betesmarken är variationsrik med en dominans av örtrika, torra eller fuktiga gräsmarker. Sammanlagt har ett tjugotal växter som påvisar långvarig hävd påträffats. Marken betas av nötkreatur och är välbetad. 

I söder ligger ett öppet hällmarksalvar med rikligt av lavar. På vissa ställen ligger hällen helt bar. Längs områdets ytterkanter blir jordtäcket mäktigare och här breder enbuskar ut sig. Det finns även fragment av örtrika, fuktiga betesmarker och mindre delar utgörs av friska och torra betesmarker. Flera växter visar på lång och obruten hävd. Till dessa hör brudbröd, brudsporre, honungsblomster, jungfrulin, höskallra och axveronika. Flera ovanliga svampar har påträffats, varav alla är typiska för välbetade gräsmarker med lång kontinuitet: ljus ängsfingersvamp, brun ängsvaxskivling, ögonvaxskivling och olivjordtunga.

N48 Ädellövskog vid Alvedsjö KARTA

Lövskogsdunge med ek, ask och hassel. Gammal lövängsrest med kalkkrävande flora. Rik lavflora med flera rödlistade arter.

Strax öster om Viksjö ligger ett mindre skogsområde. Lövskogen består till större delen av en hasselrik ekskog. Tidigare har området brukats som slåtteräng och har troligen mycket lång kontinuitet som trädbärande äng. Flertalet ekar är gamla och grova. I skogen finns inslag av andra trädslag som ask, alm, björk och lönn. De flesta askarna är gamla och bär spår av tidigare hamling.

Buskskiktet i skogen består nästan uteslutande av hassel, med inslag av hagtorn, slån och nypon. Rikligt med askuppslag förekommer i hela området. Förekomsten av döda och döende enbuskar skvallrar om områdets tidigare mer öppna karaktär. Marken i området är huvudsakligen av frisk typ och bevuxen med en kalkkrävande vegetation. Typiska växter i fältskiktet är tandrot, humleblomster, blåsippa, lundgröe, hässlebrodd, lund- slok, liljekonvalj och skogsbingel. Orkidéer som skogsnycklar och näst- rot är inte ovanliga.

Lövskogen har en rik kryptogamflora. Flera sällsynta svampar och lavar växer på de gamla träden, till exempel matt pricklav, grå skärelav och gul dropplav. På askgrenar på marken växer en annan ovanlig art, fläcktickan. Närmast vägen ligger en liten öppen ängsrest där slåttergynnade växter som ängsskära, vitmåra och gulvial är vanliga.

Området är i det närmaste opåverkat av skogsbruk. I skogen finns flera förhistoriska stensträngar.

N50 Högby eke 

Högby Eke är ett kyrkoreservat på norra Öland strax söder om Högby kyrka. Området ägs av Svenska kyrkan, Växjö stift, och har av stiftet avsatts för naturvårdsändamål eftersom området har höga naturvärden och många gamla lövträd. I boken Natur och Kultur på Öland beskriver Länsstyrelsen naturvärden i kyrkoreservatet och angränsande områden.

N51 Torslund KARTA

Liten alsumpskog som omges av åkermark. Värdefull flora med flera sällsynta växter. Ovanlig våtmarkstyp på Öland.

Öster om Högby kyrka ligger en alsumpskog som på alla sidor omges av åkermark. I trädskiktet dominerar klibbal, med inslag av enstaka gamla ekar. Två av dessa är skyddade som naturminne. Alarna har inte de välutbildade socklar, som annars brukar vara vanligt. Fältskiktet i skogen domineras av växter som älggräs, brännässla och revsmörblomma. Det finns även inslag av ovanligare arter. Till dessa hör gullpudran som är relativt sällsynt på Öland. Enstaka förekomster av rödblära, källarv och skogsbräsma visar att detta är en speciell naturtyp.

N53 Betesmark vid Kvarnstad KARTA

Stor, sammanhängande betesmark. I söder ligger ett alvarliknande område med tunna jordar.

Nordväst om Kvarnstad by finner man buskrika betesmarker. Stora arealer består av tidigare öppna utmarker som vuxit igen med enbuskar. Marken är mycket omväxlande och innehåller många olika växtsamhällen, till de vanligaste hör örtrika och färsvingeldominerade gräsmarker. Inslaget av hävdgynnade växter är stort. Särskilt vanliga är vårbrodd, brudbröd, solvända, gullviva och backklöver. Andra arter som förekommer är kattfot, rosettjungfrulin, höskallra och mandelblomma.

Söder om detta område ligger två smala fuktstråk med kärrvegetation. Det nordligaste, som kallas Grankärr, är ett bunkestarrkärr. Längs kärrens kanter övergår vegetationen i fuktiga gräsmarker av olika typer med hävdgynnade växter som ängsstarr, jordtistel, tvåblad och ängsvädd.

Längst i söder utbreder sig öppna, alvarliknande betesmarker med tunna jordar. Vegetationen består huvudsakligen av örtrika, torra gräsmarker av alvartyp. I den norra delen finns flera gamla stenbrott.

Längs höjdryggen norr om Grankärr ligger rikligt med fornlämningar. De består av ett system av stensträngar som bildar ett flertal mindre "fållor". Några enstaka gravar ligger också på ryggen.

N54 Ädellövskog vid Gudesjö KARTA

Mosaikartat lövskogsområde med tydlig lövängsstruktur. Ekskog med riklig förekomst av hassel. De ljusöppna delarna består av betade gräsmarker.

Området är en mosaikartad blandning av skuggiga lövskogar och öppna betesmarker. Skogen är gammal och har utvecklats ur en tidigare löväng. Marken har sannolikt en lång trädkontinuitet.

Skogen är en hasselrik ekskog med viss inblandning av andra lövträd som ask, alm och lind, vilket är en ovanlig skogstyp. Flertalet äldre askar bär spår av tidigare hamling. Även enstaka gammal oxel förekommer. Buskskiktet är ofta mycket tätt och utgörs främst av hassel. Även buskar av hagtorn och nypon förekommer. Förekomsten av döda enbuskar visar att området tidigare haft ett öppnare utseende.

Områdets östra del har ett något annorlunda utseende. Den har en mer sluten karaktär och inslaget av gran är ställvis stort. Gläntorna i skogen innehåller slåttergynnade växter som ängsskära och korskovall. De skuggiga skogsområdena har en typisk lundflora med växter som skogsbingel, vitsippa, lundgröe, tandrot, ormbär, lundslok och hässlebrodd.

I de öppnare delarna är områdets lövängsstruktur synlig. Dessa karaktäriseras av en blandning av helt öppna och artrika partier och smala korridorer av lövträd. Floran på de ljusöppna slätterna domineras av gräsmarksväxter som solvända, backsmultron, brudbröd, gullviva och gulvial.

I området finns flera typer av kulturhistoriska lämningar: stensträngar, odlingsrösen och stenmurar.

N55 (K39) Västra alvret - Hagelstad KARTA

Större alvar längs västra kusten med stort strandvallskomplex av mycket säregen beskaffenhet. Stora arealer torra gräsmarker med inslag av alvarvegetation. Mycket rik svampflora. Variationsrikt odlingslandskap vid Hagelstad med både betesmarker, våtmarker och lövskogar.

Västra alvret är ett av de större alvaren på norra Öland. På alvaret finns ett mycket välutbildat strandvallskomplex som sätter sin prägel på hela området. De enskilda ryggarna framträder distinkt i landskapet trots att de endast höjer sig någon meter över den nästan helt plana berggrunden. I huvudsak är ryggarna parallella med stranden, men det finns även tvärgående ryggar. Strandvallarna är uppbyggda av svallgrus, vilket består av ytterst korttransporterat material. Strandvallssystemet saknar både vad gäller storlek och utformning andra motsvarigheter på Öland. 

Västra alvret domineras av olika typer av torra gräsmarker. Den nordöstra delen domineras av fårsvingelalvar med väl sammanhängande grässvål. I den centrala delen ändrar området karaktär. På de låga vallarna finns olika typer av torra gräsmarker, ibland av en särskilt örtrik typ. Mellan vallarna är markerna fuktigare och här finner man en vätartad vegetation med krypven som dominerande art.

På Västra alvret finner man många växter som visar på en lång beteshävd. Till dessa hör backsmultron, vildlin, axveronika, solvända, ögontröst och brudbröd.

I den sydvästra delen av alvaret är inslaget av fuktiga gräsmarker och vätar stort. De fuktiga gräsmarkerna finns i ett sammanhängande stråk närmast kusten. De är gräsrika och domineras av älväxing. Inslaget av örter är litet, men man kan finna vildlin och rödklint. Innanför strandvallarna finns ett stråk av vätar med olika karaktär, beroende på hur djupa de är. Stora ytor domineras av agnsäv och korvskorpionmossa. En annan vättyp domineras av ärtstarr där kalkbleken ligger bar mellan starrtuvorna. Vanliga växter är ryltåg, agnsäv och ältranunkel. De grunda vätarna är rikast på växter med arter som höstfibbla, lökgamander, sumpgentiana och vildlin.

Alvarets södra del är mer igenvuxen än de övriga delarna. Markerna är inom stora arealer tätt bevuxna med enbuskar. Uppe på vallarna i den södra delen ligger fornlämningar, bland annat flera gravar.

Alvaret hyser en mycket rik svampflora. Här återfinns såväl typiska gräsmarksarter som mer sällsynta svampar. Till de typiska hör framför allt olika arter av vaxskivlingar, exempelvis toppvaxskivling, papegojvaxskivling och bitter vaxskivling. Bland mycket sällsynta svampar märks brun ängsvaxskivling, stråfingersvamp och musseronvaxskivling.

Hagelstad ligger i direkt anslutning till Västra alvret. Nordöst om byn ligger flera betesmarker med artrik flora. Stora delar är troligen gamla slåtterängar som i senare tid överförts till betesmark. I markerna finns rikligt med fornlämningar som stensträngar, husgrunder och gravar.

I betesmarkerna växer ofta flera gamla vidkroniga ekar. Huvuddelen av träd och buskar återfinns längs de stensträngar som genomkorsar området. Vegetationen i markerna består av hela skalan från blöta bunkestarrkärr, artrika friska och fuktiga gräsmarker till örtrika, torra gräsmarker. Man finner rikligt med växter som skvallrar om en lång och oavbruten hävd. I en av markerna har man funnit toppjungfrulin, en sällsynt växt som trivs i solöppna lägen på kalkrika och torra gräsmarker. En mindre del av betesmarkerna har vuxit igen till tät lövskog.

Norr om byn ligger ett litet kärr kallat Igelkärr. Huvuddelen av kärret domineras av gräs- och starrvegetation. En mindre del av våtmarkerna utgörs av fuktiga gräsmarker och öppna vattenytor.

I södra delen av byns marker ligger Hagelstads naturreservat. Reservatet består av en lundartad ädellövskog av främst ek, lind och ask. En tredjedel av skogsbeståndet utgörs av lind, vilket är den främsta anledningen till att området skyddades. Hasselbuskar är ett vanligt inslag i skogens buskskikt. Markfloran i skogen är rik och består av lundgröe, blåsippa, murgröna och vårärt. Reservatet, som i äldre tider kallades Brandsrum, har under lång tid brukats som slåtteräng. Slåttern upphörde dock i mitten av 1920-talet och området kom därefter att användas som betesmark. Betet upphörde i början av 1970-talet.

Öster om naturreservatet ligger ytterligare en lundartad ädellövskog. Ek, ask och lind är de vanligaste trädslagen. Många av ekarna är grova och har ett spärrgrenigt växtsätt. I skogen finns rikligt med död ved i form av torrakor och grova lågor.

N61 Betesmark vid Hörlösa KARTA

Liten betesmark dominerad av torra gräsmarker.

Öster om Hörlösa by (Byåker) ligger en långsmal betesmark. Den är till större delen av öppen karaktär. De många enbuskarna utgör ett typiskt inslag i marken. Yngre träd av bland annat ask och oxel förekommer i nästan hela betesmarken. Området består främst av olika typer av torra och örtrika gräsmarker. En mindre del består av örtrika, fuktiga gräsmarker. Betesmarken har en artrik flora med rikligt av arter som visar på en lång och obruten hävd. Markerna betas av häst och får. 

N62 Betesmark vid Gamleby KARTA

Välbetade, torra till friska naturbetesmarker med hävdgynnad flora. Rik svampflora.

Norr om Gamleby ligger ett större område med välbetade naturbetesmarker. Halva arealen har restaurerats. Torra och friska gräsmarker med glest träd- och buskskikt dominerar.

Betesmarken är en blandning av torra och friska marker. I den östra lite höglänta delen återfinns fina torra gräsmarker med en artrik flora. Marken i denna del är rik på stenblock. I de friskare delarna längre västerut hittar man arter som vildlin, gullviva, prästkrage och korskovall.

Längst i norr finns ett lundartat parti. Ek och hassel dominerar. Området har öppnats, men floran har ännu kvar sin lundartade karaktär. Genom lunden löper flera stensträngar.

Områdets främsta värden är knutna till den rika svampfloran. Här finns rikligt med arter som gynnas av välhävdade förhållanden, sammanlagt ett tjugotal svamparter. Exempel på sådana är knopprödhätting, ängsfingersvamp, hårig jordtunga och toppvaxskivling. Även två rödlistade svampar är funna här: brun ängsvaxskivling och fager vaxskivling.

N63 (K39) Jordhamnsalvaret 

Ett av de större alvaren på norra Öland. Klintkust med stora natur- och skönhetsvärden. Öppet alvarområde med flera sällsynta växter och svampar. Vid Gillberga ligger raukar i ordovicisk kalksten. I Jordhamn finns en serie av strandvallar.

N64 Betesmark vid Gunnarstorp KARTA

Öppna, torra naturbetesmarker med artrik och betesgynnad flora. Rik svampflora.

Längs vägen vid Gunnarstorp ligger en remsa av torra betesmarker, delvis av alvarliknande karaktär. Området är öppet och välbetat, men är ställvis tätt bevuxet med låga enbuskar. I busksnåren skjuter unga askar upp.

Örtrik, torr gräsmark är det vanligaste växtsamhället. Brudbröd, backklöver och käringtand är exempel på betesgynnade växter och alla tre är rikligt förekommande. De torra gräsmarkerna är ibland av alvarliknande karaktär. Överallt i betesmarken finns små vätar. Sommartid är de helt uttorkade. Agnsäv och ältranunkel är typiska inslag. I bottenskiktet finns täta mattor av brunmossor. I övergången mot skogsområdet i norr finns mycket artrika friska gräsmarker med en tät och frodig grässvål. Floran tyder på lång och oavbruten hävd. Örtinslaget är stort och exempel på arter är getväppling, prästkrage, tvåblad, brudsporre, vildlin och solvända.

Betesmarken i Gunnarstorp har en rik svampflora. Särskilt vanliga är olika vaxskivlingar, exempelvis papegojvaxskivling, toppvaxskivling, blodvaxskivling och småvaxskivling. Även den rödlistade ögonvaxskivlingen finns här. Markerna är i sin helhet mycket välbetade.

N65 Frönäs mosse och Frönäs mar KARTA

Två större våtmarker obetydligt påverkade av dikning. Frönäs mosse är ett bunkestarrdominerat kärr medan Frönäs mar utgörs av en blandning av fuktiga gräsmarker och öppna vattenstråk. Rikt fågelliv.

Området består av två våtmarker åtskilda av en liten höjdrygg. De omges av åkrar och enbuskrika betesmarker.

Frönäs mosse är ett relativt opåverkat kärr. Runt kärret finns en smal bård av lövträd. Genom området löper ett stort antal stenmurar. Mossen har troligen i äldre tid nyttjats för slåtter. Större delen av Frönäs mosse är ett bunkestarrkärr med stort inslag av örter som strandlysing, kärrsilja, revsmörblomma och vattenmynta. Det finns flera områden med enhetliga vassar av jättestarr. Längs murar och på större ytor växer rikligt med älgört. Kärrets södra och västra del domineras av ag. Frönäs mosse är känd för sitt fågelliv. I våtmarken häckar ängshök och det är en av Ölands få häckningslokaler för småfläckig sumphöna.

Frönäs mar består av en blandning av öppna, fuktiga gräsmarker, bunkestarrkärr och öppna vattenytor. Fuktiga gräsmarker intar större delen av kärret. Centralt växer huvudsakligen enhetliga fält med bunkestarr. I kärret finns flera områden som håller vatten en bit fram på sommaren. I de fuktiga gräsmarkerna växer honungsblomster. Fågelfaunan i Frönäs mar är både art- och individrik. Sothöna och rörsångare är karaktärsarter och brun kärrhök häckar vissa år.

N66 Lilla Horns löväng

Lilla Horns löväng är en trädbärande slåtteräng och liten rest av en numera nästan försvunnen landskapstyp som skapats genom målmedvetet arbete av människor genom århundraden.

N67 (K39) Södviksalvaret

Avlångt område med alvarmarker och torra gräsmarker. Förekomst av flera sällsynta svampar.

N68 Betade utmarker vid Lilla Horn KARTA

Buskrika, torra naturbetesmarker med artrik flora. Horns mosse är ett agkärr.

Betesmarkerna söder om Lilla Horn består av både öppna och buskrika utmarker. I öster ligger torra, alvarliknande områden med tunna jordar. Inslaget av enbuskar är relativt stort. Torra gräsmarker med fårsvingel och rikt örtinnehåll dominerar. Här växer stor blåklocka, jordtistel, backnejlika och ögontröst.

Den västra delen har en annan karaktär. Torra betesmarker med enbuskar dominerar även här, men jorddjupet är större. De plana betesmarkerna är delvis artrika, fuktiga gräsmarker. Den västra delen är välbetad av både nöt, häst och får. Östra delen har en svagare hävd.

I norr ligger Horns mosse, ett kärr med ett stort bestånd av ag i den norra delen. Insprängt bland agen finns bunkestarrområden med stort inslag av örter och korvskorpionmossa. Söderut övergår agen i fuktiga, svagt betade gräsmarker med bland annat blåtåtel och ängsstarr. Här växer honungsblomstret på flera ställen. Längst i söder ligger en långsträckt vät med krypven och agnsäv som de vanligaste växterna. I Horns mosse häckar ängshöken.

Längs vägen mot Persnäs ligger ett litet och tidigare välbetat kärr, Klovstenskärr. Centralt växer högvuxen vegetation med ag och bunkestarr. Den södra delen består av fuktiga gräsmarker med dominans av blåttel. Andra vanliga växter är älväxing, majviva, brudsporre och rödklint. I bottenskiktet förekommer rikligt med brunmossor som späd skorpionmossa, korvskorpionmossa och guldspärrmossa.

N69 Slåtteräng vid Persnäs prästgård KARTA

Trädbärande slåtteräng med mycket artrik flora. Rikligt med slåttergynnade växter, sällsynta svampar och insekter.

Kyrkängen vid prästgården i Persnäs är en av Ölands allra finaste slåtterängar. Den är av typen träd- och buskbärande äng. Vegetationen i området är huvudsakligen av frisk-torr karaktär. Typiskt är den stora variationen mellan helt öppna ängsytor och skuggiga träd- och buskbevuxna partier. Träden och buskarna är oftast knutna till steniga delar av ängen som stensträngar, husgrunder och odlingsrösen.

Eken är det dominerande trädslaget. Några är riktigt gamla, men de flesta är relativt unga med ett flerstammigt växtsätt. I ängen finns inslag av andra trädslag som alm, oxel, rönn, sälg och björk. Hassel är den vanligaste busken. Flertalet är mycket gamla och buskarna är ofta ovanligt högvuxna.

Den finaste floran finns i den södra och västra delen av ängen. De öppna solbelysta slåtterytorna har en mycket rik ört- och gräsflora. Inslaget av slåttergynnade växter är stort. Exempel är svinrot, johannesnycklar, brudsporre, vitmåra, slåtterfibbla och tvåblad. Dessa växter visar att området skötts som slåtteräng under lång tid. Norra delen är något skuggig och därmed lite artfattigare. Här finns en mer högvuxen ängsvegetation med arter som lundslok, spenört, hundkäx och strätta.

I ängen finns ett rikt lägre djurliv, särskilt av fjärilar. Svävfluglik dagsvärmare är en dagaktiv svärmare som gått starkt tillbaka och brunfläckad lövmätare är även den rödlistad. Den förekommer i Norden enbart på norra Öland. Andra ovanliga arter är vattrad malmätare, benvedsmätare och jungfrusäckspinnare. Prästkrageskinnbagge, en starkt hotad art, har en rik förekomst i området.

Svampfloran är intressant med arter som småvaxskivling, gulfotsskölding och ängsfingersvamp. Strax söder om prästgården står ett flertal gamla och vidkroniga ekar. På flera av de grova ekstammarna växer en intressant lavflora. Här har man bland annat funnit den hotade arten trubbig brosklav.

N70 Slåtterängar vid Trosnäs KARTA

Flera små och hävdade slåtterängar med artrik flora. Både öppna och trädbärande ängar finns, med rikligt av slåttergynnade växter. I Trosnäs finns flera mindre slåtterängar. De flesta ligger som en smal remsa längs vägen och mellan åkrarna i södra delen av byn. De består huvudsakligen av helt öppna ängar, men enstaka träd och buskar finns i några av dem.

Ängarna har en rik flora med en mängd olika örter och gräs. Särskilt artrik är den så kallade Gustavs äng. Det är en frisk-fuktig äng med enstaka träd av ek och oxel. En och hassel växer också inom mindre delar av ängen. Markfloran är mycket artrik och domineras av brudbröd, darrgräs, gullviva, älväxing, mandelblomma och höskallra. Förekomsten av särskilt slåttergynnade arter är stor. Till de vanligaste i Gustavs äng hör nattviol, prästkrage, svinrot, tvåblad, ängsskära och vitmåra. I östra delen av ängen finns kortare sträckor av stensträngar.

Längst i öster ligger en liten separat äng. Den är till skillnad från de övriga trädbärande och idag ganska skuggig. Här finns både träd och buskar, främst ek, björk och hassel. Ängen är av frisk-fuktig karaktär. Markfloran är artrik och innehåller många slåttergynnade växter. På flera ställen finns små områden som nästan helt domineras av svinrot. Genom ängen löper kortare stensträngar. 

N73 Slåtterängar vid Lundeby

Trädbärande slåtterängar med artrik slåttergynnad flora. Ängarna hävdas genom slåtter och efterbete. Mycket värdefull svampflora.

N74 (K39) Knisa mosse

En av Ölands få utdikade våtmarker. Odikad våtmark med en blandning av öppna vattenytor och vassar av ag och bladvass. Omges av omväxlande och artrika betesmarker.

N76 (K75) Lövskogar vid Knisa

Mosaikartade lövskogar med gamla och grova träd och inslag av sumpskog och gräsmarker. Skogen domineras av ädla lövträd och hassel.

N78 Gelträsket och omgivande betesmarker KARTA

Gelträsket är en liten sjö som omges av torra och fuktiga betesmarker. Den har inget synligt inlopp och dräneras via en diffus bäck söderut. Gelträsket kantas av en smal bård av ag. Innanför agen vidtar en zon med kärrartad vegetation med främst blåtåtel och hundstarr. Bottenskiktet är väl utvecklat i dessa delar. Späd skorpionmossa och korvskorpionmossa är vanliga. Träsket omges i väster och söder av torra betesmarker. Dessa domineras av gräsmarker, med inslag av alvarmark. I betesmarkerna växer rikligt med hävdgynnade växter som kattfot, solvända, backklöver och axveronika. Vissa delar är välbetade medan andra helt saknar hävd. Öster om Gelträsket övergår våtmarken i fuktiga, välbetade marker som domineras av älväxing och blåtåtel. Intressanta växter som förekommer är slåtterblomma, kärrknipprot, flugblomster och honungsblomstret. Söder och väster om träsket finns flera vätar med skiftande vegetation. Den största väten domineras omväxlande av ärtstarr på kalkbleke och agnsäv med en matta av korvskorpionmossa. I andra vätar växer främst krypven och lökgamander.

N80 Lofta mosse KARTA

Agmyr med inslag av sumpskog och fuktäng. Lofta mosse är ett kärr som ligger uppdämt mot en strandvall i väster. Norr om kärret finns alvarmark med ett tunt jordtäcke. Lofta mosse är till större delen en agmyr. Agen täcker stora delar av våtmarkens norra del. Den förekommer både som heltäckande växt och i spridda ruggar. Inslag av bladvass är ganska vanligt. Torvmäktigheten är omkring en meter i kärrets centrala delar.

Söderut övergår agvegetationen i fuktiga gräsmarker med högvuxna örter och gräs. Ett glest trädskikt finns i dessa delar. Längs östra kanten finns fuktiga gräsmarker med inslag av olika torrmarksväxter. Längst i söder har igenväxningen gått särskilt långt. Här finns nu partier med sumpskog av al, björk och sälg. Fältskiktet i skogen är högvuxet.

Våtmarken hade tidigare ett rikt fågelliv. Idag är situationen sämre men ängshöken häckar fortfarande i området. Lofta mosse är en av de senast dikade våtmarkerna på Öland. Dikningsföretaget utfördes på 1940-talet. Vegetationen i våtmarken är starkt påverkad av ingreppen. Fortfarande brukas en mindre del av mossen som åker.

N82 Betesmarker vid Uggletorp KARTA

Stora naturbetesmarker samt två slåtterängar som hävdas. Artrik och varierande vegetation med lång beteskontinuitet. 

Väster om Uggletorp ligger stora sammanhängande betesmarker. Större delen av området består av öppna alvarmarker täckta av ett tunt lager vittrad kalksten. Olika typer av torra gräsmarker dominerar vegetationen. Utpräglad alvarvegetation finns endast inom mindre arealer.

Betesmarkerna vid Uggletorp innehåller rikligt med växter som visar på en långvarig beteshävd. Områden med särskilt tunna jordar har en speciell vegetation. Den glesa växtligheten består av luddlosta, jordklöver, harmynta och vit fetknopp. Bottenskiktet, som består av mossor, är ofta mycket välutbildat.

Vissa delar av området, särskilt de längst i öster, har ett ganska stort inslag av låga enbuskar. Vegetationen i dessa delar är något friskare och har en annorlunda flora. Inslaget av hävdgynnade växter är stort.

I betesmarken ligger flera våtmarker. Tuvekärr i norra delen är ett topogent kärr bevuxet med både ag och bunkestarr. De andra våtmarkerna är av mer tillfällig och vätartad karaktär. Kärren däms ibland av låga klapperstensvallar. Runt om kärren finns välbetade, örtrika, fuktiga gräsmarker med stort örtinslag. Vanliga växter i dessa miljöer är majviva, slåtterblomma, ängsvädd och vildlin. Orkidéer som honungsblomster återfinns i dessa fuktiga gräsmarker.

Invid den ena gården i Uggletorp ligger två hävdade slåtterängar. Den ena ängen är trädbärande och delvis av lundkaraktär. Ängen har ett blandat trädskikt av ek, alm, ask, lind och oxel. Den är mycket skuggig men innehåller även en del öppnare partier. Här finns fortfarande en ganska artrik slåtterängsflora. Den andra ängen är liten, öppen och av frisk-fuktig typ. Även här finner man rikligt med typiska slåtterväxter. 

N83 (K39, 86) Långkärrsalvaret

Större alvarområde med hög och brant klintkust. Långkärr är en långsträckt alvarsjö som däms av en låg moränrygg.

N84 Ädellövskog vid Grönslunda KARTA

Ekskog med inslag av ask, lundalm och lönn. Tidigare slåtterängar med lång trädkontinuitet och stort inslag av hamlade lövträd.

Vid Grönslunda finns ett långsmalt lövskogsområde. Det består av tidigare slåtterängar som nu slutit sig till skuggiga lövskogslundar. Spår av hamling syns på både ask och lönn. Längst i söder ligger ett kärr. Lövskogen domineras av ek och hassel. I norra delen växer flera mycket grova ekar. I området finns en rad andra lövträd, varav ask och asp är vanligast. I norra delen växer även lundalm. Buskskiktet är ofta ganska tätt, särskilt där hasseln är gammal. Andra vanliga buskar är hagtorn, benved och skogskornell. Markfloran är lundartad och av frisk karaktär. Vanliga växter är lundgröe, lundslok, vårärt, skogsbingel, tandrot, ormbär och lundelm. Bland orkidéerna kan tvåblad, S:t Pers nycklar och skogsnycklar nämnas. På de gamla träden finns en rik lavflora. Exempel på arter är rikfruktig blemlav, mjölig klotterlav, matt pricklav, gammelekslav, liten söderfallslav och liten punktlav. Skogen har påverkats på flera sätt. Uttag av ved har gjorts. I kärret i söder har en damm anlagts och i skogen har viss dikning skett.

N87 Betesmark vid Emmetorp KARTA

Buskrika betesmarker av utmarkskaraktär. Variationsrikt område med artrik flora.

Naturbetesmarken vid Emmetorp är mycket buskrik. Stora delar är bevuxna med enbuskar, ibland med inslag av nypon och slån. I de tätaste delarna har enbuskarna en täckningsgrad av 70-80 procent. I de täta buskagen har en del träd av ask och björk börjat vandra in. Betesmarken har en mycket varierad vegetation. Längst i öster är marken delvis av alvarkaraktär. Mycket örtrika torra gräsmarker finns även i denna del. Den centrala delen av marken är betydligt fuktigare med en blandning av tuvtåteldominerade, fuktiga gräsmarker och friska gräsmarker. Floran i betesmarken är mycket artrik. Man finner jordtistel, backnejlika, ögontröst, solvända, gullviva och ängsskära, växter som visar att området hävdats genom bete och slåtter under en mycket lång tid. Betesmarkerna vid Emmetorp betas idag av nötkreatur. 

N88 Betesmark vid Ingelstad KARTA

Buskrika betesmarker runt en centralt belägen våtmark. Fastmarken består av torra och friska gräsmarker med värdefull flora.

Våtmarken är mycket variationsrik. Söder om Ingelstad ligger en stor sammanhängande naturbetesmark. Centralt i betesmarken ligger ett fuktigt stråk med våtmarker som i stort sett är opåverkade av dikning. Fastmarken i området består främst av torra och friska betesmarker med en tät buskvegetation av enbuskar, slån och nypon. En del lövträd har börjat vandra in i marken. Floran är dock fortfarande artrik och innehåller många växter som gynnas av beteshävden. Insprängt i södra delen av betesmarken ligger flera små vätartade sänkor med agnsäv och gåsört. Centralt i betesmarken ligger två vätartade partier med gräs- och starrvegetation. Den västra delen kallas för Strömkärret och den östra för Fiskmossen. Agnsäv dominerar vegetationen och mellan vätarna växer fuktiga gräsmarker med stort inslag av blåtåtel. I Fiskmossen har man påträffat två arter av kransalger, busksträfse och mellansträfse, varav den senare är rödlistad. Söder om de centrala vätarna övergår våtmarken i kärr, välbetade och dominerade av växter som blåsäv, knappsäv, vattenpilört och krypven. Längs kanterna övergår kärren i en vegetation med dominans av krypven och gåsört. På sommaren torkar kärren ut. Längs inloppet i väster är vegetationen högvuxen med rörflen och älggräs. Även vid utloppet i öster finns fuktiga gräsmarker med högvuxen vegetation. I välbetade delar växer örter som majviva, honungsblomster och smultronklöver. Vattenrika år är våtmarken en utmärkt fågellokal och då kan svarttärna häcka. Längre tillbaks i tiden har även dvärgmås häckat i området.

N89 Södra Greda

Trädbärande äng som hävdas. Ängen har en rik flora och fauna.

N92 (K86) Betesmark vid Ebbegärde KARTA

Torra och öppna naturbetesmarker med en stor mängd hävdgynnade växter. I söder ligger flera kärr och fuktiga gräsmarker. Mellan Korntorp och Ebbegärde ligger stora naturliga betesmarker.

Huvuddelen består av öppna och välhävdade utmarker som troligen brukats som betesmark under mycket lång tid. Större delen av marken är alvar med dominans av örtrika gräsmarker men även fuktiga gräsmarker och grusalvar förekommer. Enstaka enbuskar finns spridda över marken. I något friskare delar ökar buskinslaget och kan ibland vara mycket tätt. Betesmarken har en mycket artrik flora med rikligt av växter som gynnas av hävd. I söder ligger flera mindre våtmarker. I de blötaste delarna växer främst tuvor av bunkestarr och en del ag. Andra vanliga arter i kärren är gåsört, ältranunkel, hundstarr, agnsäv och ryltåg. Huvuddelen av våtmarkerna består dock av örtrika, fuktiga gräsmarker. Ställvis är de mycket artrika och innehåller växter som honungsblomster och majviva. De fuktiga gräsmarkerna domineras av tuvor av älväxing. 

N94 (K93) Alböke alvar

Öppet beteshävdat alvar med artrik flora. Vätar, kärr och fuktiga gräsmarker bidrar till områdets stora variation. Kusten vid Äleklinta är utbildad som en klintkust där de olika berggrundslagren syns tydligt.

N95 Unnestad och Gillsby mosse KARTA

Två sammanhängande våtmarker: en agmyr och ett mosaikartat kärr med öppna vattenytor. Rikt fågelliv. Kärren omges av artrika naturbetesmarker.

I norra delen ligger Bärsmossen. Här är agen helt dominerande. Myren är mycket artfattig, vilket kan förklaras av att den har ett mäktigare torvlager, som är en halv meter tjockare än i övriga kärr. Ängshöken har här en av sina säkra förekomster på Öland.

Norra mossen, även kallad Gillsby mosse, har en annorlunda karaktär. Den är en mosaik av olika våtmarkstyper. Mer än halva arealen består av tuvor med bunkestarr. Inslag finns av bladvass, fackelblomster, strandlysing och frossört. Mindre bestånd av ag finns även i dessa delar och agruggarna har ofta ett markant inslag av kärrspira. Större delen av Norra mossen står under vatten vinter och vår. Dessa delar har ett glest fältskikt på kalkgyttja eller bleke. De djupaste områdena är artfattiga med kransalger och gräsnate som vanligaste växter. På grundare ställen kommer flocksvalting, ryltåg, ärtstarr och smalfräken in. Enstaka tuvor av bunkestarr och ag växer även här. Centralt i mossen ligger några fastmarksholmar med kantzoner av örtrika, fuktiga gräsmarker. De är artrika och välbetade. Här finner man bland annat älväxing, flugblomster, tätört, vildlin och honungsblomster. Vaxnycklar har här sin nordligaste förekomst på ön. Små bestånd av plattsäv finns här och var.

Norra mossen är känd för sitt fågelliv. Ibland ses svarttärnan som här länge haft en av sina få säkra förekomster på Öland. Flera arter av vadare häckar också här. Trana och brun kärrhök är andra häckfåglar.

Gillsby mossar omges i väster och öster av alvarmark. Kalkstenen är från underordovicium, Holenkalksten. Huvuddelen är glest enbuskbevuxna, medan träd nästan saknas helt. Markerna består främst av torra, gräsrika marker och alvarmarker med inslag av örtrikare, torr och frisk gräsmark. Inslaget av hävdgynnade växter är stort.

Vissa delar av betesmarkerna har ett tätare buskskikt med en. Här börjar en del ask, björk och tall vandra in. Örtrika, torra och friska gräsmarker dominerar i dessa igenväxande delar. Jordtistel och krissla är två va liga hävdgynnade växter i den buskrika betesmarken.

Fågellokalen Gillsby mossar

N96 Petgärde och Djurstad träsk

Djurstad träsk är en stor agmyr. Petgärdeträsk består av tre separata våtmarker. Träsken omges av artrika betesmarker. Rikt fågelliv.

N99 Betesmark mella Istad och Torparehorva KARTA

Stort sammanhängande stråk av busk- rika naturbetesmarker med artrik och varierad flora. Flera små våtmarker finns i området.

Mellan Lilla Istad och Torparehorva ligger ett stort sammanhängande område med naturbetesmarker. Variationen är stor inom området och skillnaden mellan de olika skiftena och byarna är stor. Enbuskrika betesmarker dominerar. Flera mindre våtmarker finns här och var i det stora området.

Längst i norr ligger buskrika betesmarker i anslutning till Bromossen. Betesmarken är mycket omväxlande, örtrika, torra och fuktiga grä marker dominerar. Markerna vid Bromossen har av floran att döma betats under mycket lång tid, här finns darrgräs, solvända, vildlin, jungfrulin och ängsskallra. Det för kommer även flera arter av orkidéer, till exempel brudsporre, flugblomster, johannesnycklar och nattviol. I östra delen av marken ligger ett litet, avlångt kärr som under vårarna står under vatten. Det är påverkat av dikningar.

Den mellersta delen av betesmarkerna tillhör Stora Istad. Centralt ligger ett kärr som kallas Brokärr. Markerna var tidigare buskrika, men har röjts upp och fått ett betydligt öppnare utseende. De karaktäriseras idag av ett glest buskskikt av enbuskar. De fuktiga gräsmarkerna har rikligt med betesgynnade växter. I östra delen ligger en låg höjdrygg som delvis har använts som grustäkt. Längs ryggen ligger artrika och torra betesmarker. Till några av de vanligare örterna hör brudbröd, vildlin, backklöver och axveronika. De båda kärren, Brokärr och Fliskärret, är helt öppna. Där växer flera orkidéer, till exempel brudsporre, tvåblad och honungsblomster. De låglänta delarna av betesmarkerna genomkorsas av ett djupt dike som löper ut i Bromossen.

Betesmarkerna i söder tillhör Torparehorva. Markerna är, särskilt i den södra delen, ofta bevuxna med mycket enbuskar. Mindre dungar av tall och björk förekommer. Torra och örtrika betesmarker dominerar. Längs den östra sidan finns ett smalt stråk med lite fuktigare marker. Dessa är fortfarande ganska öppna. I Tuvemossekärret finns öppna vattenytor med vit näckros, vattenpilört och vattenklöver. Kärret domineras i övrigt av tuvig bunkestarr. En del ytor med kalkbleke intas helt av kransalger, bland annat den sällsynta taggsträfsen. De örtrika, fuktiga gräsmarkerna längs östra kanten är gräsdominerade, men partier med örtrik typ förekommer. Fatsvampen, en hotad art som är beroende av hästspillning, finns här.

N100 Betesmark vid Löt KARTA

Variationsrika och enbuskbevuxna naturbetesmarker med en mängd hävdgynnade växter. I norr torra och örtrika gräsmarker medan örtrika, fuktiga gräsmarker dominerar den södra delen.

Området består av ett stort skifte med buskrika betesmarker. Det gränsar i öster till Valsnäs sjömarker, i övrigt omges markerna av åkermark.

I den norra delen är betesmarkerna mycket torra och av typisk utmarkskaraktär. Inslaget av enbuskar är stort. Stora arealer intas av örtrika torra gräsmarker med en mycket värdefull och betespräglad flora. Här och var finns ljungbevuxna partier. Grässvålen är mycket artrik och innehåller många olika växter som gynnas av betande djur.

Södra delen består av fuktigare betesmarker. I det blötaste partiet ligger en större vät. Denna innehåller en blandning av vegetationslösa partier och områden med agnsäv och gåsört. Längs vätens norra sida växer täta ridåer av ungbjörk och enbuskar. Tuviga, örtrika, fuktiga gräsmarker är vanligt förekommande söder om väten. Även den örtrika varianten av kalkfuktäng återfinns med honungsblomster och slåtterblomma som karaktärsväxter. Längst i söder återkommer torra och enbuskrika betesmarker. 

N101 Betesmark och slåtteräng vid Norrby KARTA

Öppna och artrika naturbetesmarker med hävdgynnad flora. I väster finns en öppen slåtteräng som hävdas.

I norra delen av Norrby ligger flera öppna och artrika naturbetesmarker. I det nordöstra skiftet ligger ett litet kärr som omges av torra gräsmarker med enbuskar. Våtmarken är vätartad och håller vatten enbart vissa tider av året. Vegetationen domineras av hundstarr. Runt kärrets kanter finner man fina örtrika, fuktiga gräsmarker med många olika orkidéer. De torra markerna som omger kärret är välhävdade och innehåller ett flertal hävdgynnade växter.

Söder om betesmarken ligger ett annat skifte av liknande karaktär. I västra delen ligger ett fuktigt kärrparti som genomkorsas av ett dike. Kärret har en liten, öppen vattenyta och domineras av växter som bunkestarr och agnsäv. Sydost därom vidtar torrare betesmarker som är bevuxna med manshöga enbuskar. Marken har en mycket fin grässvål som innehåller rikligt med betesgynnade växter. Den artrika floran innehåller bland annat flera orkidéer, rosettjungfrulin, höskallra och backklöver.

Det västra skiftet består av en öppen slåtteräng. På äldre kartor kallas den för Nygårdsmossen. Ängen är helt öppen frånsett några enstaka hagtornsbuskar i södra delen. Huvuddelen har en rätt lågvuxen gräs- och örtvegetation. Ängen har en artrik flora med många slåttergynnade arter. Hobbar med kummin växer på flera ställen. Genom ängen löper ett dike i nord-sydlig riktning.

N105 (K104) Grusförekomst vid Stora Dalby KARTA

Större grusförekomst främst bestående av sand och grus. Den östra delen utgörs av Ancylusvallens nordligaste del på Öland. Längs strandvallen ligger en fin naturbetesmark med artrik flora.

Grusförekomsten vid Stora Dalby består av ett sammanhängande stråk av främst sandiga och grusiga jordar. Huvuddelen av bildningen används som åkermark. Bildningen har en mäktighet på cirka tre meter. De högst belägna delarna ligger knappt 20 meter över den nuvarande havsnivån. Den östra delen är särskilt framträdande och har en tydlig ryggform i nord-sydlig riktning. Ryggen utgörs av Ancylusvallens allra nordligaste del på Öland. I öster finns en artrik och välbetad naturbetesmark. Marken består främst av tuviga och friska-fuktiga betesmarker med rikligt av hävdgynnade växter.

N106 (K106) Betesmark vid Hässelby KARTA

Välhävdad betesmark norr om Hässleby. Örtrika och torra gräsmarker dominerar

N107 Slåtteräng i Norrby KARTA

Liten trädbärande slåtteräng med en mosaik av öppna slåtterytor och träd- och buskbevuxna delar. Artrik och slåttergynnad flora.

Eket är en frisk-fuktig slåtteräng i södra delen av Norrbys marker. Huvuddelen av den idag hävdade delen är helt öppen. Endast på något ställe avbryts de öppna slåtterytorna av en stor hasselbuske. De öppna ängsytorna omges dels av täta träd- och buskridåer längs stenmurar och utmed diken, dels av lundartade partier.

Ängen har en mycket artrik flora med stor örtrikedom. Det finns rikligt med slåttergynnade växter, exempelvis ängsskära, svinrot, korskovall, johannesnycklar, krissla och ängsfryle. I de fuktigare delarna är älgörten helt dominerande. I skuggigare delar växer rikligt med blodnäva.

De lundartade partierna återfinns främst i ängens sydvästra hörn. Här finner man en helt annan vegetation. Dessa delar är skogbevuxna och riktigt skuggiga med en blandning av lövträd och ett tätt buskskikt med hassel. Gamla träd av ek, ask och oxel utgör kärnan i trädbeståndet. Ett flertal gamla askar bär spår av tidigare lövtäkt. Hassel är den vanligaste busken, men det finns även områden med stort inslag av både hagtorn och skogskornell. Fältskiktet utgörs av en typisk lundflora med växter som blåsippa, vitsippa, storrams och underviol.

I de lövrika delarna av ängen finns flera stensträngar. I det sydvästra hörnet ligger odlingsrösen. Längst i öster finns en gammal brunn, på västra sidan omgiven av en låg stenmur. Den användes tidigare för att vattna djuren.

N108 Betesmark vid Hjärpestad och Lundby KARTA

Öppna naturbetesmarker med artrik och värdefull flora. Stora arealer med kalkfuktäng. Längst i öster ett bunkestarrkärr.

Sydost om Hjärpestad ligger ett relativt stort område med fina betesmarker. Betesmarkerna är öppna och välhävdade. Inslag av enbuskar och enstaka träd finns i mindre delar. Området närmast Hjärpestad domineras av örtrika, fuktiga gräsmarker med en artrik grässvål. Här finns inslag av fuktiga gräsmarker av tuvtåtel- och lågstarrtyp med karaktärsväxter som majviva, brudsporre, tätört och ängsstarr. Närmast Hjärpestad övergår betesmarkerna i ett litet kärr.

Markerna öster om vägen mot Norrby har en annan karaktär. Även här är markerna öppna. Friska och fuktiga betesmarker dominerar, med inslag av torrare höjdpartier. Floran är mycket artrik och inslaget av slåttergynnade växter är stort. Särskilt märkbar är den rikliga förekomsten av ängsskära, svinrot och brudsporre. Karaktären av gammal slåtteräng förstärks ytterligare genom träd- och buskridåerna utmed stensträngarna.

Längst i öster, strax söder om Lundby, ligger en glest enbuskbevuxen naturbetesmark. Vegetationen består av en blandning av torra och fuktiga gräsmarker med ett stort inslag av örter. Betesmarken innehåller rikligt med växter som är gynnade av bete och slåtter.

I den norra delen övergår betesmarken i ett större bunkestarrkärr. I kanten av våtmarken finns örtrika, fuktiga gräsmarker med bland annat majviva och älväxing. Kärret är påverkat av dikning och i det nordöstra hörnet har en bevattningsdamm anlagts.

Betesmarkerna innehåller rikligt med fornlämningar. Bland annat finns här två gravfält, varav det ena innehåller hela 25 stensättningar. Dessutom finns det i den östra delen både stensträngar och husgrunder. Flertalet fornlämningar är sannolikt från äldre järnålder.

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län (Natur och Kultur på Öland 2001)