Knisa lövskog

Omväxlande natur

Knisa lövskog bjuder på omväxlande natur och spännande fornlämningar. I slåtterängar, sumpskogar och lummiga lundar finns en stor mångfald av blommor, fåglar, lavar, mossor och småkryp. Välkommen att upptäcka ett stycke värdefull natur!

Områdets historia

Marken i reservatet tillhörde förr i tiden de medeltida byarna Knisa och Gel. Här skördade byborna sitt hö från vidsträckta slåtterängar. En del ängar var öppna och alvarlika, i andra stod spridda lövträd och buskar. Men marken hade brukats långt dessförinnan, redan på järnåldern. Om det vittnar reservatets alla fornlämningar i form av långhus och hägnader.

Blommande ängar

Under 1900-talet övergavs stora arealer ängsmark på Öland, precis som i övriga landet. En del av ängarna här i Knisa växte igen, men ännu finns ovanligt stora arealer öppen ängsmark kvar. Markerna som slåttrats i generationer uppvisar en enastående blomsterprakt. Salepsrot, krutbrännare och brudsporre är alla exempel ur den rika ängsfloran. Blomrikedomen lockar till sig fjärilar, bin och andra insekter som är på jakt på nektar.

Fågelparadis

Reservatets orörda sumpskogar och lövängarnas trädmiljöer är ovärderliga för en rad arter som är beroende av gamla lövträd och murken död ved. Till exempel trivs flera hålhäckande arter här, som spillkråka, mindre hackspett, stare, göktyta och halsbandsflugsnappare.

Trädåldringar i forna lövängar

Lummiga lövskogar med gamla ekar och askar växer idag över stora delar av de forna slåtterängarna. De äldsta ekarna är uppemot 250 år gamla. Men det var inte bara höet som togs till vara i de forna lövängarna. De bidrog också med löv och kvistar till kreaturens vinterfoder. Många av de gamla askarna bär ännu spår efter hamlingen, ett annat ord för den lövtäkt som var vanlig i det gamla bondesamhället.

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län

Öppna länsstyrelsens karta

Natur och kultur på Öland, Område N76 (Länsstyrelsen i Kalmar län 2001)

Mosaikartade lövskogar med gamla och grova träd och inslag av sumpskog och gräsmarker. Skogen domineras av ädla lövträd och hassel.

Den norra lövskogen är variationsrik. Söder om vägen finns en mycket speciell sumpskog med ek som dominerande trädslag. Marken är blöt och träden har en tydlig sockelbildning. Markvegetationen domineras av högvuxen starr med jättestarr som dominerande art. Här växer även strandlysing, ängsruta och olika ormbunkar. Buskskiktet i sumpskogen är glest och består främst av brakved och sälg. I torrare partier av skogen är ask vanligare, samtidigt som buskskiktet är mycket tätt.

Norr om vägen ändrar skogen karaktär. Ek, ask och björk dominerar trädskiktet. Många ekar är gamla och spärrgreniga. Asken bär ofta spår av tidigare hamling. Andra trädslag i området är asp, alm, lönn och oxel. Hasselbuskar finns rikligt i skogen. En del är gamla och har välutbildade runnor. Hagtorn är en annan vanlig buske. I östra delen övergår skogen i en starrdominerad sumpskog med ek. Eken växer även här på socklar och i buskskiktet växer rikligt med askuppslag, hassel och hagtorn. Små öppna grässlätter med artrik flora finns här och var.

Lövskogen har en typisk markflora av frisk typ med stort inslag av kalkkrävande växter. I den fuktiga delen övergår vegetationen i starr/fräkentyp. På de gamla träden finns en rik lavflora. Även svampfloran är in- tressant. Exempel på sällsynta arter är rikfruktig blemlav, ljus ängsfinger- svamp och gulnande blodkremla. 

I lövskogen finns kulturhistoriska lämningar. Genom området löper flera förhistoriska stensträngar. Här finns även gamla odlingsrösen. Viss avverkning har förekommit i skogen, främst norr om vägen, och diken finns.

Lite längre söderut vid Gel finns en gammal lövängsrest som tidigare brukats som slåttermark. Skogen är väl sluten och flerskiktad. Den har en mosaikartad karaktär och innehåller fortfarande partier med grässvål. Ek och ask är de dominerande trädslagen i områdets lundartade delar. Ställvis är inslaget av lönn stort. Ekarna är ofta gamla och har ett spärrgrenigt växtsätt. På askarna syns spår efter tidigare hamling. Hassel är den vanligaste busken i dessa delar. I fuktigare partier är brakved vanligt. Fältskiktet består av typiska lundväxter som lundgröe, vårärt, liljekonvalj, spenört och lundslok. Skogen övergår i väster i öppna och torra betesmarker med tunna jordar.

Nordvästra delen av skogen vid Gel är kärrartad och mycket blöt. Här växer en blandskog av björk och ask. Träden står på tuvor och andra förhöjningar. Området har ett glest buskskikt av brakved och sälg. Markfloran är högvuxen och domineras av starr och ormbunkar. Längre österut övergår sumpskogen i ett öppet kärr. Ag dominerar vegetationen. Bladvass, strandlysing och bunkestarr är andra typiska växter. I södra delen finns fortfarande en del öppna gräsmarker. Marken är lite tuvig och av frisk-fuktig karaktär. Floran är fortfarande mycket rik. Bland de vanligaste växterna är älväxing, blåtåtel och blodrot. Inslaget av slåttergynnade arter är stort. På de gamla träden, främst ekarna, finns en intressant lavflora.

I lövskogen har bland annat liten punktlav påträffats. I lövskogen vid Gel finns kulturhistoriska lämningar. Genom området löper flera förhistoriska stensträngar, ibland i form av fägator. I sydväst ligger även flera husgrunder och gamla odlingsrösen.