Särskilt värdefulla kulturmiljöer på Öland - Södra delen
TILLBAKA TILL HUVUDARTIKELN
Den södra delen av Länsstyrelsens kulturmiljövårdsplan omfattar främst världsarvsområdet Södra Ölands odlingslandskap, som består av de tre huvudområdena K6. K8 och K25. Av de två andra huvudområdena K1 och K20 ingår K20 i världsarvsområdet men inte K1. Inom huvudområdena beskrivs i boken Natur och Kultur på Öland (Länsstyrelsen i Kalmar län 2001) ett antal mindre områden som dock inte finns markerade i kartan.
En del områden beskrivs i AlltPaOland.se under Platser. De markeras med länkar. Övriga beskrivs på denna sida.
K1 Eriksöre
Eriksöre, den sydligaste och största byn i Torslunda socken, har ett typiskt läge i landborgsslänten.
K6 Sydvästra Ölands odlingslandskap
Alla byar utmed den västra sidan av södra Öland är uppbyggda på ungefär samma sätt. Byns hus ligger i landborgssluttningen eller längre ner i dalen, den odlade jorden finns i anslutning till byn och väster därom ligger en smal remsa med sjömarker som nyttjas till bete. Österut på andra sidan av landborgskrönet ligger de vidsträckta alvaren som är betesmarker. Byarnas marker sträcker sig till mittmuren, det vill säga sockengränsen mitt ute på Stora alvaret, där tar de östra byarnas marker vid.
Områdets radbyar är vanligtvis belägna i landborgssluttningen eller utmed kustvägen. Alla byarna fanns under medeltiden och det finns indikationer på en bebyggelsekontinuitet ned i vikingatiden, dels har flera av byarna ett närbeläget "bygravfält", dels har arkeologiska undersökningar visat att det finns rester av ett stort gravfält under Kastlösa samhälle. I Södra Vickleby har boplatslämningar från senare delen av järnåldern påträffats i byns norra del. Byarnas gärden består av den goda odlingsjorden i Mörbylångadalen. Malmbebyggelsen, belägen utefter västra landsvägen, är relativt omfattande. Den består dels av välbevarade stugor från 1800-talet, dels av villabebyggelse från 1900-talet första årtionden.
De två mest framträdande vägarna i området är västra landsvägen, som löper längs landborgskrönet, samt kustvägen som till större delen följer de äldre strandvallarna genom Mörbylångadalen. Dessa vägar har breddats och rätats ut för att anpassas till dagens trafikkrav, men sträckningarna är sannolikt mycket gamla, vilket den stora mängden fornlämningar, som är belägna i direkt anslutning till vägarna, visar. Från dessa båda huvudstråk utgår ett antal mindre vägar, bland annat flera bygator.
Mörbylångadalen
K6a Karlevistenen
Karlevistenen räknas som en av Sveriges märkligaste runstenar
K6b Karlevi alvar och Vickleby alvar
Som kontrast till den bördiga Mörbylångadalen ligger de karga alvaren som endast kan användas för bete. Under äldre järnålderns hårda markanvändning bildades troligen för första gången ett betespräglat, öppet alvar. Under tidsepoker då alvarbygden övergavs växte buskar och träd upp. När befolkningen ökade blev nyttjandet intensivare och markerna öppnades. Karlevi och Vickleby alvar ligger i den nordvästra delen av världsarvsområdet. Alvaren är öppna och lättgångna, man orienterar sig enkelt med hjälp av Vickleby kyrka som syns från långt håll. Här ute finns rester av vägar, vaktarkojor, kummel, husgrunder och gravar.
K6c Landborgarnas stenkällare
Under de första decennierna av 1800-talet började de öländska bönderna att odla potatis. Potatisodlingen tog sin början i byarna på den västra delen av ön, men bruket av den nya grödan spred sig snabbt till resterande delar av Öland. På norra Ölands lätta jordar blev potatisen den mest odlade jordbruksprodukten. Den alltmer utökade odlingen av potatis ledde till ett behov av svala, frostskyddade och mörka förvaringsutrymmen. För detta ändamål byggdes därför jordkällare. Källarna är placerade antingen i grupper på samfälld mark eller på respektive gårds tomt. Flest antal källare på samfälld mark finns i byarna Eriksöre, Karlevi och Vickleby. Andra byar med källarbacke är Frösslunda, Hulterstad, Norra Kvinneby och Sandby kyrkby. I Skarpa Alby håller sig varje gård med en källare på tomten. Källarna ligger i de flesta fall ute vid bygatan. På norra Öland, i Böda socken hari princip varje gård sin egen källare.
Frösslunda källarbacke
Jordkällare i Karlevi, Jordkällare i Eriksöre, Jordkällare i Vickleby
K6d Vickleby kyrkomiljö
I Vickleby har funnits ett kapell sedan omkring 1100. Ungefär 50 år senare byggdes den nuvarande kyrkan. Tornet byggdes på 1200-talet.
K6e Landborgsgravfälten (västra landborgen)
Längs hela Västra Landborgen finns många gravfält med flera olika typer av fornlämningar. Gravfälten har utgjort begravningsplats för befolkningen i närliggande byar och gårdar under järnåldern, 500 fvt - 1050 e.v.t. De döda har vanligtvis bränts på bål. Tillsammans med de brända benen har ofta lerkärl och personliga tillhörigheter, som smycken och redskap, hittats vid arkeologiska undersökningar.
Söder om Resmo återfinns ett kilometerlångt gravfält på landborgen. Det består av ett 60-tal anläggningar. Flera olika gravformer finns representerade: högar, stensättningar, resta stenar, hällkistor, en treudd och vad som kan utgöra resterna av en domarring. I ett gammalt grustag i områdets norra del har påträffats gravfynd från yngre bronsålder, men merparten av gravarna är från järnålder. Två av gravfältets högar är betydligt större än de övriga. I norra delen ligger den så kallade Gynge hög, 19 meter i diameter. I söder ligger en av öns större gravhögar, Mysinge hög, förmodligen anlagd under bronsålder. Den är 42 meter i diameter och omkring tre meter hög.
Mysinge hög
Gettlinge gravfält är en av Ölands mest kända fornlämningslokaler. Den sträcker sig två kilometer utmed landborgen. Särskilt välbevarat är gravfältet i dess norra del. Där finns drygt 130 gravar bland annat högar, runda och rektangulära stensättningar, domarringar, flera skeppssättningar samt några mycket höga, resta kalkstensflisor. Gravfältskomplexet fortsätter söderut med omväxlande större och mindre gravfält intill varandra. Några gravar ligger också på alvaret öster om vägen. Bara en mindre undersökning har utförts i området, vilken gav fynd från romersk järnålder. De angivna gravformerna visar annars att merparten av gravarna troligen anlagts under yngre järnålder.
Gettlinge gravfält
K6f Lilla Frö
En av öns bäst bevarade radbyar
K6g Megalitgravar i Resmo
På västra landborgskrönet, vid Resmo och Mysinge, ligger några megalitgravar från yngre stenålder. De utgörs av tre gånggrifter och en dös, unika för Öland och de enda förekommande i Ostsverige. Den mest välbevarade gravkammaren undersöktes i början av 1900-talet. Vid utgrävningen påträffades kvarlevorna efter ett fyrtiotal individer tillsammans med gravgåvor bestående av bland annat flintredskap, bärnstenspärlor, prylar och nålar av ben samt keramik karaktäristisk för trattbägarkulturen. Nyligen utförda spårämnesanalyser av skelettmaterialet har bidragit med viktig kunskap om ölänningarnas kosthållning under bondestenålder. Människorna har i huvudsak levt av kött och fisk. Man tror att sädesodlingen varit marginell och att de människor som byggde de stora stengravarna, levde i ett samhälle där boskapsskötsel och fiske var den ekonomiska basen.
Resmo dös Mysinge gånggrift 1 Mysinge gånggrift 2 Mysingegånggrift 3
Gånggrift i Mysinge
K6h Resmo sockencentrum
K6i Gynge alvar
Gynge alvar ligger på ömse sidor om häradsvägen mellan Resmo och Stenåsa. Norr om vägen betar nötboskap, söder om vägen betar får. Innan stenmurarna byggdes här på 1930- och 40-talen hade Gynge byalag gemensam betesgång med byalagen i Ebbelunda, Lilla och Stora Brunneby. Norr om vägen sträcker sig en av de många murar av kalksten som är typiska för Öland. Söder om vägen blev muren aldrig färdig. Den långa traditionen att hålla betesdjur har gjort att till exempel orkidéer finns här i stora mängder.
Gynge och Mysinge alvar (naturreservat)
K6j Mörbylångadalen
En av Sveriges bördigaste jordar
K6k Mörbylånga tätort
Centralort i Mörbylånga kommun och den största tätorten söder om Färjestaden
K6l Bårby borg
Den enda fornborgen på Öland som utnyttjar en naturlig bergbrant som skydd. Borgen består av en mäktig halvcirkelformig vall mot landborgskanten, som har utgjort ett naturligt skydd mot väster.
K6m Beteby högsulelada
I den en gång skogrika Mörbylångadalen har det funnits ett mycket stort antal högsulelador. I högsuleladorna finns en ålderdomlig takkonstruktion som kännetecknas av en mittås buren av lodräta stolpar i byggnadens mittlinje. Fram till 1800-talets mitt kan vi anta att alla lador varit konstruerade på detta sätt. Högsulan, eller mesulan som konstruktionen också kallas, är numera sällsynt men inom världsarv området finns elva högsulelador bevarade. Högsuleladan i Beteby är den sydligast belägna och också den sydligaste i Sverige. Ladan tillhör den södra gården i Beteby som är en komplett götisk gård. Ladan var ursprungligen byggd med minst tio högsulor men någon gång har sex av dem blivit kapade och ersatta med kroppåsar och sidoåsar samt stråtäckning. Senare har pannplåt lagts ovanpå stråtaket. På grund av att flera högsulor kapats rasade delar av ladan samman. Under mitten av 1990-talet restaurerades ladan till fullgott skick.
Högsulelada Foto: DigitalMuseum, Kalmar läns museum, Public Domain
K6n Risinge hamn
Gammal hamn där ölänningen fraktade korn över sundet och fick ved i utbyte, ofta från sin egen vedbonde på fastlandet.
K6o Rösslösa
Rösslösa ligger alldeles nedanför landborgen. Byggnaderna ligger samlade på de smala tomterna. Många av ekonomihusen är av äldre karaktär med putsad kalksten eller i trä, flera med bevarade portskjul.
K6p Bredinge
Den långsträckta byn innefattar flera mycket välbevarade gårdar.
K6q Stora Dalby järnåldersmiljö
Några hundra meter nordost om Stora Dalby, i kanten av Stora Alvaret, ligger lämningar efter en av södra Ölands största järnåldersbyar.
K6r Tingstad flisor
Från många byar leder stigar eller enkla vägar till Ölands mest kända tingsplats.
K6s Kastlösa sockencetrum
Kastlösa är en av Ölands största byar
K6t Bjärby
Bjärby är belägen precis nedanför landborgskrönet. Gårdarna ligger väster om bygatan med ladulängor i grå eller vitputsad kalksten mot bygatan.
K6u Penåsa ödeby
En ödeby ute på Stora alvaret
K6v Klinta alvar
Klintas alvarmarker sträcker sig från landsvägen ända in till mittmuren. Utmed vägen ligger ett stråk med horvor innan betesmarkerna tar vid. Ett par vägar löper österut i ett par kilometer innan de når Storåsen. Storåsen är en höjdrygg som sträcker sig i nord-sydlig riktning. Härifrån har man en enastående utsikt över alvaret och vid klart väder kan man se från kust till kust. Stora delar av höjdryggen har tagits upp till åker och brukas fortfarande. Alvarmarkerna öster om Storåsen är mycket fattiga och kallas på 1800-talets skifteskartor för Östra alvaret. Inom Klinta alvar finns flera fornlämningar, flera av dem ligger uppe på Storåsen. På en liten åkerholme på södra sidan av åsen ligger en stensättning, längre norrut ligger ett system av husgrunder, stensträngar och gravar. På Klintas "hemalvar", finns ytterligare fornlämningar, bland annat två stora flyttblock med älvkvarnar. Till älvkvarnsblocket strax nordost om byn finns en sägen som berättar att blocket vrider sig varje gång kyrkklockorna i Smedby ringer. Älvkvarnsblocket ansågs också vara ett bra ställe om man ville bli av med liktornar och vårtor.
Klinta-Stora Smedby alvar (naturreservat)
K8 Sydöstra Ölands odlingslandskap
Till skillnad från sydvästra Öland ligger radbyarna här på Ancylus- eller Litorinavallarna som kallas för Östra landborgen. Dessa bebyggelselägen har kontinuitet sedan järnåldern. De ofta mycket stora byarna har många gånger välbevarade gårdsmiljöer och malmar. Nya byggnader har kommit till, men alltjämt finns bebyggelse med ett högt kulturhistoriskt värde. Den äldre ekonomibebyggelsen är huvudsakligen uppförd i kalksten och ger ett ålderdomligt intryck. Det mycket öppna odlingslandskapet är karaktäristiskt för sydöstra Öland. I anslutning till byarna ligger åkrarna, väster därom tar alvaren vid, vilka sträcker sig ända ut till mittmuren som går genom hela Stora Alvaret.
Nermot Östersjön, vid sidan om gärdena, ligger sjömarkerna. Man kan säga att markernas indelning i östra världsarvsområdet är spegelvänt i jämförelse med det västra. Ett tvärsnitt genom södra Öland blir då sjömark-gärde-alvar-gärde-sjömark. På östra Öland är åkerbruket anpassat till mjölkproduktionen, det vill säga här odlas foder för den egna gårdens behov. Gemensamt för alla nedan beskrivna byar är att de i äldre källmaterialet anges vara helt nedbrända år 1567, detta som ett resultat av danskarnas härjningar under sjuåriga kriget.
Längs kusten finns äldre hamn- och fiskelägen och fisket har åtminstone tidvis varit av stor betydelse för de här byarna. Järnålderns fornlämningar, i form av husgrunder, stensträngar, gravfält, fornborgar och runstenar utmärker, områdets förhistoriska odlingslandskap. Flera anmärkningsvärda fynd från järnåldern har gjorts i området. Särskilt bör de båda bronstjurarna som påträffats i Solberga i Gräsgårds socken nämnas. Sydöstra Ölands odlingslandskap ingår i världsarvsområdet.
K8a Norra och Södra Näsby
Både Norra och Södra Näsby ligger, liksom flera andra byar i Sandby socken, nere i sjömarkerna och inte utmed landborgarna, som är det vanliga på östra sidan av Öland.
K8b Skarpa Alby
Skarpa Alby ligger inte vid östra landsvägen utan en bit västerut vid kanten av Stora Alvaret.
K8c Björnflisan
Den är Alvarets enda kända runsten och av namnet att döma är flisan uppkallad efter en Björn.
K8d Dröstorps ödeby
En ödeby mitt ute på Stora alvaret
K8e Bronsåldersrösen på Stora alvaret
I Sandby socken, ute på Stora alvaret, finns ett kilometerlångt stråk med åtta rösen och större stensättningar.
K8f Ekelunda
Ekelunda är en av få byar som ligger ute på Stora alvaret.
K8g Södra Sandby KARTA
Södra Sandby i Sandby socken bestod 1540 av sex gårdar fördelade på två skatte- en kyrko- och tre frälsegårdar. Alla gårdar utom en brändes ned 1567. Med undantag av en gård ligger alla byns gårdar på den östra sidan av landsvägen. Flera gårdar är välbevarade och har manbyggnader i två våningar från mitten av 1800-talet. Mellan gårdarna och landsvägen finns små kalkstensinhägnade hagar, så kallade lahagar. Landskapet kring byn är mycket öppet. Åkerjorden är huvudsakligen förlagd mot alvarmarken i väster. Öster om byn ligger sjömarkerna. Förutom ett välbevarat odlingslandskap med relativt många stenmurar, finns här också flera fornlämningar. Nämnas kan ett större sammanhängande stensträngsområde i byns norra del, vilket delvis fortsätter in i Norra Sandby.
K8h Sandby borg
Den enda fornborg som ligger vid stranden av Östersjön
K8i Landborgsgravfälten (östra landborgen)
Längs de båda strandvallarna, Ancylusvallen och Litorinavallen, löper den östra landsvägen. Till skillnaden från den västra sidan, ligger byarna utmed landsvägen. Vi kan förmoda att det under dagens bebyggelse finns både husgrunder och gravfält från järnåldern.
Längs östra landsvägen ligger Frösslunda gravfält som delvis är gemensamt med Södra Sandbys. Gravfältet är 560 x 60 meter och har cirka 100 gravar i olika former och storlekar, vilket visar på att gravfältet använts under lång tid. Flajenrör, vid den norra infarten till Frösslunda, är ett monumentalt röse, troligen från bronsåldern. Bland lösfynden inom byn märks bland annat en vikingatida myntskatt liksom fynd från romersk järnålder.
I Södra Kvinneby ligger den kända Tannes hög, 15 meter i diameter och 1,3 meter hög. Den ligger tillsammans med tre stensättningar alldeles invid landsvägens västra sida. Möjligen har graven varit krönt av en stenflisa. Enligt legenden är graven ämnad åt Håkan Tanna, den kände kyrkobyggaren som var verksam på Öland un- der 1200-talet.
Söder om Hulterstad ligger ett av Ölands största gravfält. På en sträcka av 1300 meter finns 265 gravar på ömse sidor om landsvägen. Gravformerna varierar, även om de runda och rektangulära stensättningarna dominerar. Det finns också ett stort antal resta stenar och längst i söder finns en hög, 20 meter i diameter. Gravantalet har troligen varit betydligt större. Enligt uppgifter från 1800-talet av A. Ahlkvist syns det tidigare också ha funnits ett höggravfält jämte andra anläggningar norr om det idag befintliga gravfältet. En rad små undersökningar från 1900-talets början och framåt tyder på att gravfältet utnyttjats under hela järnåldern, men man har även gjort fynd från bronsåldern. Strax öster om landsvägen och nära Gösslundabäcken finns den så kallade Valborgsmässohögen, en nio meter stor stensättning, som under många år använts som plats för valborgsmässoelden, en tradition som åtminstone är belagd från 1941. Kullen är dessutom förknippad med en sägen om Djävulen. Utöver detta har den ursprungliga gravanläggningen dessutom utgjort en vårdkaseplats.
På den så kallade Vårdkasetäkten, en halv kilometer norr om Seby, ligger ett av Ölands största gravfält. Gravfältet sträcker sig 800 meter utefter landsvägen och omfattar 285 synliga fornlämningar. Gravarna består av ett röse, högar, stensättningar, en skeppssättning, hällkistor, kalkstensflisor och resta stenar, klumpstenar samt en skålgropsförekomst. De mycket varierande gravformerna och det anmärkningsvärda antalet anläggningar tyder på att gravfältet nyttjats under större delen av järnåldern. En monumental prägel ges åt hela miljön genom det stora antalet resta flisor.
K8j Frösslunda
Frösslunda i Stenåsa socken ligger vid kanten av Stora alvaret. Omedelbart söder om byn ligger Frösslundamossen. 1540 bestod byn av sex gårdar, varav tre skatte- och tre frälsegårdar. Byn är en radby och här finns gårdar och enskild bebyggelse av intresse.
K8k Södra Kvinneby
Södra Kvinneby är en radby som 1540 bestod av sex gårdar, tre frälse- och tre skattegårdar. Bland frälseägarna fanns bl a Gustav Vasa och Hans Brask.
K8l Gösslunda
Gösslunda är en radby på alvaret som 1540 bestod av två skattegårdar, idag finns det fyra gårdar i byn.
K8m Triberga borg
Borgen brukar i sin uppbyggnad jämföras med Eketorps borg och det är troligt att även Triberga borg utnyttjades vid medeltidens början. Borgen brukar också sättas i samband med handel och kommunikation, eftersom den ligger vid en gammal vägsträckning.
K8n Hulterstads sockencentrum
K8o Träby borg
Detta är en av Ölands mest egenartade borganläggningar. Den består av tre med varandra sammanbyggda murar av rund eller oval planform.
K8p Solberga KARTA
Under medeltiden fanns det i Solberga sex gårdar varav fem var skattegårdar och en gård ägdes av kyrkan. Laga skifte genomfördes i byn under första hälften av 1800-talet. Skifteskartan visar att byn vid denna tid bestod av tretton gårdar. De sex medeltida gårdarna hade delats genom hemmansklyvningar. I Solberga finns flera mycket välbevarade gårdar och malmbebyggelse. Manbyggnaderna är dels salsbyggnader, dels ett par tvåvåningshus, uppförda före 1850. De är genomgående exteriört intakta. Malmbebyggelsen utgörs till större delen av stugbebyggelse från 1800-talet, flera med små ekonomibyggnader i kalksten.
K8q Seby runsten
Ölands högsta runsten
K8r Eketorps borg
Sveriges enda totalundersökta och rekonstruerade fornborg, har ett mycket högt vetenskapligt och pedagogiskt värde och är ett av öns mest uppskattade besöksmål.
K8s Össby
K20 Alunbruken i Degerhamn
Sveriges mest välbevarade alunbruksmiljö
K25 Ventlinge och Ås socknar
Detta är den sydligaste delen av världsarvsområdet, Ventlinge och Ås socknar. De skiljer sig från de övriga delarna av södra Öland på flera sätt. Här finns för Öland ovanligt stora gårdar men också förhållandevis små byar. Här har klostren, frälsemännen och kungen satt sin prägel. Under 1540-talet fanns i de båda socknarna närmare 70 gårdar. Av dessa ägdes ett fåtal av bönderna själva, vilket annars är ett utmärkande drag för Öland. Däremot ägde kungen samtliga 19 gårdar i Ottenby. Östgötaklostren Alvastra, Skänninge och Vadstena ägde flera gårdar och så gjorde även olika frälsesläkter, bland annat ätterna Bielke, Sture och Ulv.
K25a Mörbylilla och Kristinelund KARTA
Under medeltiden var Mörbylilla en by med fem gårdar. Tre av gårdarna ägdes av bönder medan en gård tillhörde kyrkan och en tillhörde Riseberga kloster i Närke. Kristinelunds gård bildades på 1830-talet genom sammanslagning av delar av Ventlinge och Mörbylilla. Gården fick namn efter den förste ägarens dotter. Landskapet kring Mörbylilla och Kristinelund är öppet och förhållandevis storskaligt. I Mörbylilla är produktionen inriktad på mjölk och vall som odlas för den egna gårdens behov. På Kristinelunds gård odlar man främst specialgrödor som lök, bruna bönor och sockerbetor.
K25b Ventlinge sockencentrum
K25c Sebberneby KARTA
Bynamnet Sebberneby innehåller det fornnordiska namnet Sigbjörn. Byn består sedan länge av två bebyggelselägen, ett förhistoriskt och det nutida, belägna cirka en halv kilometer från varandra. Fornlämningsområdet som ligger på alvaret anses tillhöra en av de mest kompletta fornlämningsmiljöerna i landet. Området är 3 x 1 kilo- meter stort och omfattar cirka 30 husgrunder, 10 gravfält med sammanlagt 110 gravar, samt talrikt med stensträngar, ofta bildande fållor. Området har utgjort en betydande bygd under äldre järnålder och förmodligen haft ett nära samband med Eketorps borg.
K25d Lunda, Svibo och Lindby KARTA
De förhållandevis små byarna Lunda, Svibo och Lindby ligger utmed vägen som går mellan Grönhögen och Eketorp. Lunda ligger två kilometer öster om Grönhögen och är sannolikt en av de äldsta byarna i Ventlinge socken. Byn kan uppfattas som en moderby till det närbelägna Svibo och Gamlegärde. Byn omges i norr och söder av bördig åkerjord och i väster av släta alvaret.
Lunda består idag av tre gårdar och väster om dessa ligger flera små avstyckade gårdar från början av 1900-talet. Under medeltiden fanns här fyra gårdar som alla ägdes av Riseberga kloster.
Svibo består av tre välbyggda gårdar. Åkerjorden är bördig och består av lerjord och svartmylla. Bynamnet är skriftligen belagt 1220, då kung Johan Sverkersson gav sina gårdar i Svibo, som förut hade ägts av jarlen Birger Brosa, till Riseberga kloster. Fyra år senare, 1224, bekräftade kung Erik Eriksson på sin kröningsdag gåvan av sitt gods i Svibo till Riseberga kloster. Enligt ett par forskare bestod godset "Svea bod" av flera egendomar där dagens Svibo endast är en del. Kärnan i godskomplexet var Svibo äng i Ås socken som var en av det gamla Svearikets förvaltningsgårdar, inrättad under slutet av vikingatiden till underhåll av jarlen såsom anförare av ledungsflottan.
K25e Landborgsgravfälten
Gravfältet vid Parboäng består av cirka 160 gravar. De utgörs av runda och rektangulära stensättningar, högar och fyra treuddar. Dessutom förekommer gravar markerade med resta stenar, klumpstenar och en mängd kantställda kalkstensflisor. En av de sistnämnda är den fyra meter höga Långa Maja.
Norr om Ottenby gård ligger ett vidsträckt gravfält, som är ett av öns största gravfält. Det består av omkring 275 gravar i form av högar, treuddar, kantställda hällar och resta stenar. Det är möjligt att gravfältet sträckt sig in i kungsgårdens trädgård. De välvda högarna som präglar gravfältet är karaktäristiska för vikingatid. Platsen anses av många vara en av öns vackraste och dess monumentalitet framhävs genom läget i det välbetade landskapet invid stranden av Kalmarsund.
K25f Parboäng KARTA
Parboäng var under 1550-talet en frälsegård som var upptagen i Ebba Erikdotters Vasas jordebok. Gården ansågs vara "väl byggd". Längre fram på 1550-talet var gården i frälseätten Bielkes ägo. När Ås prästgårds ägor, som var belägna i Prästtorp, i samband med den stora sträckmurens tillkomst 1653 införlivades med Ottenby kungsgård, erhöll pastoratet i stället frälsehemmanet Parby äng eller Parboäng som kyrkoherdeboställe. Den nuvarande manbyggningen, som är ett stort envåningshus med vidskyggigt sadeltak, uppfördes 1894. Vid pastoratsregleringen 1962 drogs kyrkoherdetjänsten i Ventlinge-Ås in och bostället såldes till en privatperson. Gården drivs idag som ett familjejordbruk med inriktning på nötköttsproduktion och ekologisk odling.
K25g Näsby
Ölands sydligaste by. Den har sedan medeltiden varit en av öns största byar.
K25h Ottenby
Ottenby kungsgård
Ottenby ligger i Ås socken på sydligaste Öland. Här finns kungsgård, Långe Jan, Fågelstation, naturum och ett fantastikt odlingslandskap
TILLBAKA TILL HUVUDARTIKELN