Svibo

Den lilla byn Svibo ligger utmed vägen mellan Grönhögen och Eketorp. Den består av tre gårdar. Åkerjorden är bördig och består av lerjord och svartmylla.

Bynamnet är skriftligen belagt 1220 ("Sueaboth"), då kung Johan Sverkersson gav sina gårdar i Svibo, som förut hade ägts av jarlen Birger Brosa, till Riseberga kloster. Fyra år senare, 1224, bekräftade kung Erik Eriksson på sin kröningsdag genom förnyad donation gåvan av sitt gods i Svibo till Riseberga kloster. 

Enligt vissa forskare bestod godset "Svea bod" eller "Sveaboda" av flera egendomar där dagens Svibo endast var en del. Kärnan i godset ska ha varit Svibo äng i Ås socken, som var en av det gamla Svearikets förvaltningsgårdar, inrättad under slutet av vikingatiden till underhåll av jarlen såsom anförare av ledungsflottan.

Talesättet "att sitta och vänta som Svibo brud" kommer sig av följande historia: En gång för länge sedan var det en flicka i Svibo som skulle gifta sig med en ung man från östra Öland. Det var på vintern och det blev ihållande snöyra. Trots ovädret red brudgummen och hans svenner från sin hemby över alvaret mot bröllopsgården i Svibo. I den täta snöyran kom de vilse och red ut på den isbelagda Östersjön, där de omkom. När vädret lugnat sig gick bruden med sina tärnor ut för att möta brudgummen. När de kom till en domarring mellan Svibo och Lindeby, satte de sig på stenarna för att vänta men förgäves var deras väntan.

Källa: Natur och kultur på Öland, Länsstyrelsen i Kalmar län 2001

I Kartan ovan kan man se byarnas medeltida gärden (åker och äng). Kring gärdet fanns gärdesmurar. Stora delar av dessa medeltida murar finns kvar (röda streck). Gamlegärde fanns inte på medeltiden utan kom till genom en utbrytning från Lunda någon gång mellan 1540 och 1640. Utanför gärdet fanns utmarken (betesmarken).

Gränserna är hämtad från publikationen: Ventlinge socken (Länsstyrelsen i Kalmar län)