Nunnedalen

Djungelliknade vegetation

Nunnedalen är en smal lövskogsremsa längs Västra landborgen som är ett välbesökt utflyktsmål med iordningställda stigar. Området karaktäriseras av en tät och relativt ung lövskog med stor variation i träd- och buskskikt. Ädellövskogen domineras av ek, ask, skogs- och lundalm. Hasseln är vanlig överallt. Buskskiktet är ofta mycket välutbildat och består av arter som skogstry, berberis, benved, skogskornell och olvon. 

Lövskogsområdet har under våren en mycket rik markflora. Mattor av blå-, vit- och gulsippa är ett dominerande inslag från tidig vår fram till början av maj. Även hålnunneört och vårlök är vanliga arter. Vid sidan av hålnunneörten växer här även smånunneört och sloknunneört. Senare avlöses de av växter som skogsbingel, tandrot, hässleklocka, trolldruva, sårläka och ängsbräsma. Murgrönan är utbredd över så gott som hela området och slingrar sig uppför ek- och askstammarna.

Ovanför själva landborgen återfinns en smal remsa av torra gräsmarker med en rik örtflora på de lite öppnare partierna. Här växer i slutet av maj och juni bland annat ullranunkeln i stora mängder. På ett ställe växer också den sällsynta gulkronillen, som omnämns härifrån redan på 1820-talet.

Längs landborgens krön löper Landborgsleden. Utmed dess fot sträcker sig Paradisstigen med en total längd av fyra kilometer. Det är ursprungligen den gamla stigen mellan kyrkorna i Resmo och Vickleby, som troligen har använts under mycket lång tid. Längs stigar och leder finns informationstavlor som beskriver områdets natur. Parkeringsmöjligheterna är flera, dels finns en stor parkering söder om lederna, vid väderkvarnen, dels väljer många att ställa bilen längs med landsvägen och i så fall inleder du vandringen med en brant stig ner till området.

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län

En grotta finns i landborgskanten. Här finns också en kyrkplats och en grillplats.

Nunnedalens geologi

Utmed Ölands västra sida löper den s k Västra Landborgen, en bergklint som vid Nunnedalen ligger högt ovanför Mörbylångadalens åkrar. Från den Västra Landborgen lutar den öländska berggrunden, med kalkstenen överst, mot öster. Landborgen har formats av istiden genom isens smältvatten och av vågornas påverkan i olika Östersjöstadier. Mjukare partier har spolats bort, stenar lossnat och kvar blev märkliga formationer som överhäng, grottor och strandhak.