Foto: Stefan Svenaeus 2023Långlöt är en av Olands största radbyar. År 1540 omfattade byn 13 gårdar varav en var socknens enda frälsegård tillhörande Jon Eolfsson Barkestorpsätten. Kyrkan ägde två gårdar och Vreta kloster en gård. En obekräftad sägen säger att byn tidigare legat i sjömarkerna på Litorinavallen där namn som Grishusbacken och Lahagarna har noterats.
Byn, som verkligen är lång, har tidigare sträckt ut sig längs landsvägens östra sida. Under 1900-talet har annan bebyggelse även tillkommit på den västra sidan. I början av 1900-talet anges att landsvägens östra sida kantades av en 900 meter lång sammanhängande länga av skiftesverksbyggnader.
I byns norra ände, utanför radbytomten, ligger Norrgården, en storgård av herrgårdskaraktär. Gården ligger på behörigt avstånd från övriga tomter och har varit den enda av den äldre bebyggelsen som legat på östra sidan av vägen.
I övrigt finns bland gårdarna inslag av äldre välbevarade mangårdar och skiftesverkslängor. Åkerjorden går långt ned mot stranden, där Långlöts hamn ska ha legat. Enligt uppgifter från mitten av 1700- talet hade den redan då tappat sin betydelse. Rhezelius nämner inte hamnen i sin förteckning från 1634 och platsen för hamnen är osäker. I dag finns här ett par sjöbodar.
I sjömarkerna finns ett 20-tal stensättningar tillsammans med ett betydande stensträngsområde som är gemensamt med Folkeslunda. Mellan byn och stranden finns en pestkyrkogård, kanske från det svåra peståret 1701 samt Vårdbråten, en vårdkaseplats.
I en torrlagd mosse på Norrgårdens ägor gjordes 1891 ett fynd av två bronslurar från cirka 1 500 f Kr. Lurarna hade skadats vid plöjningen men är de bäst bevarade av de totalt nio bronslurar som påträffats i Sverige. Strax öster om byn har man funnit ett 30-tal ämnesjärn. Långlöts malm låg söder om byn vid Långlöts mosse. Här har det också funnits handelsbod, mejeri och missionshus.
Vid Folkeslunda smalnar det breda åkerbältet väster om landborgen av och mittlandsskogen närmar sig kusten. Väster om vägen är landskapet varierat med omväxlande skogslundar, magra betesmarker och utdikade mossar. På den östra sidan om vägen ligger huvuddelen av gärdet som sträcker sig långt ned mot stranden.
Folkeslunda är en av mycket få byar vid östra landborgen som är orienterad i öst-västlig riktning, det vill säga tvärt emot landborgens sträckning. Folkeslunda som helhet är en mycket välbevarad by. I den östra delen är gårdarna kringbyggda med äldre skiftesverkslador, vissa med portskjul in till fägården. En av längorna har vasstak. Mot bygatan finns små stenmursomgärdade lahagar. Flera mangårdsbyggnader är breda byggnader varav en på hög stenfot. Här finns också hamlade vitpilar och stora vårdträd. På östra sidan av bygatan finns en smedja i kalksten. Smedjan som idag ägs av hembygdsföreningen, är en före detta bastu som flyttats hit.
I byns västra del finns en välbevarad ryggåsstuga. Huset som kallas Mias stuga, flyttades hit 1817 och är förmodligen från 1700-talet. Vid byns västra sida och längs den nyare landsvägsdragningen är bebyggelsen något mer blandad och inslag av modernare ekonomibyggnader finns.
Odlingslandskapet ned mot sjömarkerna är till stora delar bevarat från 1800-talet. Här finns även röjningsrösen i en del av beteshagarna. En stenmurskantad smal grusväg leder ned till sjöbodplanen med ett tiotal bodar varav en äldre i skiftesverk. I de betade sjömarkerna finns också ett av Ölands större sammanhängande stensträngsområde med en längd av närmare två kilometer.
Längs landborgskanten och mellan byn och nya landsvägen finns det kända gravfältet med den sägenomspunna Wälters sten eller Kroppkakestenen som bland annat uppmärksammats av både Rhezelius och Linné. Stenen, ett så kallat gravklot, ingår som detalj i en flack stensättning med en diameter av 40 meter. På grund av nydragning av landsvägen undersöktes gravplatsen under 1960- och 70-talet. Totalt påträffades 122 gravar varav många var förstörda och inte syntes ovan mark. Gravfältet har använts från övergången bronsålder/järnålder fram till kristen tid. Under vikingatiden intensifieras begravningarna och av de sammanlagt 122 gravarna kan 15 brandgravar och ett drygt 60-tal skelettgravar dateras till denna tid.
På gravbacken står idag en stubbkvarn. I den norra delen av byn, i den äldre landsvägssträckningen, finns en stenvalvbro. I sjömarken, cirka en kilometer öster om byn ligger Vålerör, ett röse som är 25 meter i diameter och två meter högt.
Vid utmarksdelningen tilldelades Folkeslunda mark väster om byn. På så sätt kom Ismantorps fornborg att ligga på Folkeslundas marker. Fornborgen ligger mitt på Öland och är omgiven av våtmarker och lövskog. Borgen mäter 125 meter i diameter med en bevarad snitthöjd på muren av 2,5 meter. Murbredden är 6-6,5 asymmetriska, från ovala till närmast triangulära. Dessa grunder är oftare uppdelade i flera rum än den första gruppen. Borgens centrala bebyggelse är mindre raserad än den yttre grupperingen av grunder och sannolikt representerar en yngre fas i borgens utveckling. I borgens mittpunkt finns lämningarna av en rund anläggning med okänd funktion.
Det som gjort Ismantorps borg mest känd och som gör den helt unik är systemet av nio portar eller "ingångar". Alla Ölands övriga borgar har två portar, vanligtvis mittemot varandra. Här kan urskiljas fyra huvudportar, placerade någorlunda mittemot varandra och något bredare än de övriga som är asymmetriskt utplacerade. Bredden på portarna är 1- 3 meter. Syftet med nio portar är inte klarlagt men vida diskuterat. I detta sammanhang brukar också borgens geografiska och administrativa läge tas upp. Den ligger inom Långlöts socken men helt nära den punkt där Långlöts socken möter Högsrums, Glömminge och Runstens socknar. Tillsammans med sitt läge nära Ölands mittpunkt har det ofta fram- förts teorier om att borgen utgjort samlingspunkt för en större omgivande bygd och att portarna kan ha representerat nio byar som gemensamt uppfört borgen. Att de nio portarna inte är en fördel ur försvarssynpunkt kan fastslås och det har framförts teorier om att borgen tidvis varit en religiös samlingsplats av stor betydelse. Bland annat anförs uppgifter från Adam av Bremen och andra tidiga källor som beskrivit likartade anläggningar från skilda delar av norra Europa. De mindre arkeologiska utgrävningar som gjorts har inte bidragit till att klarlägga borgens historia. Mycket få fynd och inga kulturlager har kunnat noteras, vilket möjligen kan tyda på att borgen, trots alla husgrunder, bebotts under korta perioder. Borgens anläggande kan sättas till cirka 500 e Kr. Nordost om borgen ligger ett 1400 x 300 meter stort område med husgrunder, stensträngar och enstaka gravar och två kilometer västerut ligger Rönnerums fornlämningsmiljö som förmodligen har varit samtida med borgen.
Byarna Åstad, Kvistorp, Himmelsberga och Björkerum ligger väster om Ancylusvallen. Här är landskapet varierat med stora inslag av skog och mossar. Byarna är relativt små och exempel på ensamgårdar finns. Då nyodlingen varit begränsad i förhållande till landborgsområdet finns här relativt många områden med husgrunder med tillhörande stensträngsområden. Till dessa hör mindre gravfält och enstaka gravar.
Åstad gränsar till mittlandsskogen och är ett av få exempel i området på en ganska löst grupperad klungby i två delar. Bebyggelsen är blandad med enskilda byggnader av intresse. Att byn inte blivit reglerad som radby märks också i de mer spridda åkrarna som ligger inbäddade i lövskogsbevuxna ängs- och betesmarker.
Odlingslandskapet är förhållandevis välbevarat kring byn. Vägen genom byn mot Himmelsberga har en gammal sträckning. På byns ägor söderut finns Långlöts före detta järnvägsstation liksom en före detta lanthandel. Norr om byn finns ett stensträngsområde med sex husgrunder.
Kvistorp är ett exempel på en ensamgård som under 1700-talet kluvits i två delar. Namnets förled anses gå tillbaka till ett mansnamn som i sin tur är knutet till substantivet kvick i betydelsen levande, livskraftig. Att döma av namnets ålder skulle gården ha etablerats först under tidig medeltid.
Den södra gården har större, märklig manbyggning uppförd 1816 i Borgholmsstil. En kopia av huset, uppförd i cement på 1930-talet, står strax söderut. Den före detta byggherren och gårdsägaren, Martin Persson, har även gjort en kopia av huset i granit på familjegraven vid Långlöts kyrka. Landskapet kring gården är omväxlande med åkrar, betesmarker och lövskogsområden. Strax sydost om gården finns ett område med fem husgrunder och tillhörande stensträngssystem samt två gravar.
Himmelsberga är ett vanligt namn på byar belägna på höjder med vid utsikt. Flera av gårdarna i östra Himmelsberga ägs av Ölands hembygdsförbund och är ett friluftsmuseum. Museet är ett av Ölands mest kända turistmål. Förutom att man vårdar och kompletterar gårdarna arrangerar man även hantverksmässor, konstutställningar och konserter. I ett par byggnader har man historiska interiörer från 1800-talet.
Byn är en av Ölands bäst bevarade dubbla radbyar med långa sammanbyggda ladugårdslängor på båda sidor av bygatan. Vissa av byggnaderna har flyttats hit, andra delar av bebyggelsen är nyuppförd. Mot byns södra gräns finns enstaka gravfält och gravar liksom ett mindre område med stensträngar. Ett känt lösfynd i åkermarken har gjorts nära gränsen mot Långlöt. Detta utgörs av en mansfigur i brons med ledbara armar. Fler liknande fynd har gjorts på Öland och de brukar dateras till äldre romersk järnålder.
Björkerum bestod 1540 av fem skattegårdar. Byn, som ligger strax utanför Mittlandsskogen, utgörs av en radby som på grund av hemmansklyvningar har gjort att gårdarna ligger något åtskilda från varandra. Gårdslägena är samma som för 300 år sedan och kan gå tillbaka till medeltid. Bebyggelsen är delvis välbevarad med enskilda gårdar och byggnader av intresse, bland annat ett par mangårdsbyggnader av salstyp från 1880-talet.
På kvarnbacken väster om byn finns idag en av tre stubbkvarnar. Relativt få fornlämningar finns inom byn vilket hänger samman med en betydande nyodling under 1800-talet. I byns norra gräns finns dock ett mindre gravfält med stensättningar. 1969 påträffades på de så kallade Karlskullarna, nordöst om byn, en grop med smidesslagg tillsammans med boplatsrester. Flera sådana fynd har gjorts i socknen liksom depåfynd av ämnesjärn.
Långlöts kyrka har varit en klövsadelskyrka där västtornet och södra långhusväggen finns kvar idag. Tornet har kolonnettförsedda gavelrösten, ljusgluggar, som är uppförda av Håkan Tanna, "Gärdslösamästaren", cirka 1240. I kyrkan har påträffats fragment av en Eskilstunakista, vilket är en typ av grav som anses ha tillhört personer av hög rang som var den första generation i samhället som kristnats.
Mittemot kyrkan finns en skola från 1880-talet. Prästgården låg i Folkeslunda tills den vid storskifte i slutet av 1700-talet bröts ut från byn. Idag ligger prästgården söder om kyrkan. Den är en stor och bred, rödmålad salsbyggnad under brutet tak som började byggas 1839. Flygelbyggnaden, uppförd 1844, är också under brutet tak och byggd på hög stenfot. Båda byggnaderna är mycket välbevarade. På tomten finns stora vårdträd. Prästgården drogs i samband med reformationen in till kronan samtidigt som kyrkan blev annex till Runsten. Under denna 40-åriga period bodde Gustav Vasas dåvarande Ölandsfogde, Siffred Jönsson, tidvis på gården. Han var även flottamiral och tillika befallningsman på Borgholms slott. Siffred Jönsson begravdes i "prästgraven" i Långlöts kyrka.
Källa: Natur och Kultur på Öland (Länsstyrelsen i Kalmar län 2001, område K36)