Idegran

Vetenskapligt namn: Taxus baccata

Förekomst: Sällsynt

Idegranen är ett litet till medelstort träd vars blad (barr) är gröna året om. Det blir 10 – 20 meter högt. Barken är tunn, mjuk, brun och fjällig. Barren är lansettlika, platta och mörkt gröna. Ovansidan av barren är glansiga medan undersidan är matt. De blir 1 – 4 cm långa och 2 – 3 mm breda. De sitter arrangerade i spiraler runt kvisten. Barren är vridna så att de bildar två plan, ett på vardera sidan om kvisten. Därför är spiralmönstret tydligt endast på färska vertikala skott.

Idegranen är oftast tvåbyggare, d.v.s. hanblommor och honblommor växer på skilda individer, men enstaka exemplar kan påträffas som är sambyggare (tvåkönade). Gamla enkönade träd kan sällsynt övergå till att bli tvåkönade. Blomningen sker i april och i september är den röda frukten mogen. Honkotten är märkligt utformad så att den närmast liknar ett bär.

Idegran växer långsamt. Detta kompenseras i viss mån av ett långt liv. Stammen på världens största kända idegran har en diameter på fyra meter. Man anser att det krävs bortåt 2 000 år eller kanske mer för att uppnå denna storlek. Gamla träd har ofta ihålig stam varför åldersbestämning genom räkning av årsringar fungerar dåligt. Åldersuppskattningarna blir därför osäkra, men man anser sig ändå kunna fastslå att idegran är det träd som i Europa blir äldst av alla. Svenska idegranars grovlek överstiger vanligen inte diametrar omkring 30 cm, men en rekordnotering på 3,5 m omkrets (motsvarar ungefär 111 cm diameter) finns från Skåne.

Idegran är den enda inhemska representanten för sin familj i Europa och är sällsynt i vårt land. På Öland föredrar den lövskogar.

Andra namn på idegran är barlind, barrlind, balind, bärlind och Balders lind samt förkortat enbart id.

Idegran är fridlyst i följande län: Blekinge, Gävleborgs, Hallands, Skåne, Södermanlands, Uppsala, Västra Götalands och Örebro län.

Utbredning

Idegranens utbredningsområde omfattar västra, centrala och södra Europa, nordvästra Afrika, Kaukasus, Mindre Asien och norra Iran. Arten växer i låglandet och i bergstrakter upp till 2 500 meter över havet.

I Sverige är den härdig längs östkusten upp till ungefär Gävle. Större bestånd finns på Öland och Gotland samt lite längre in i inlandet i Dalsland. Det finns också ett fåtal populationer längs västkusten och vid Vättern. Detta är små isolerade populationer som levt kvar sedan den varmare bronsåldern. Den trivs bäst i kusttrakter, men inte i utsatta lägen i utpräglat marin miljö.

Historia

Omkring 7 500 f. Kr. hade inlandsisen dragit sig tillbaka från södra delen av landet. Idegranen gjorde då entré i Götaland och spred sig upp genom landet. Under den atlantiska värmeperioden nådde den upp till södra Dalarna och sydöstra Norrland. När sedan klimatet blev kallare tvingades den tillbaka söderut.

Användning

Idegran är ett eftertraktat virke för finare snickeri. Det är hårt och starkt och kan poleras till en vacker yta. I svartpolerat skick har virket kallats ebenholts, en förvrängning av Eibenholz = idegranträ (Eibe är det tyska namnet på idegran).

Avkok på barren kan användas till insektsbekämpning.

Tidigare användes idegran med sina röda bär mycket inom blomsterhandeln för bindning av kransar, vilket tärt hårt på idegransbeståndet.

Enligt arkeologiska rekonstruktioner anser man att man vid vikingatiden och ännu längre tillbaka tillverkade pilbågar av idegran. Idegran var även det mest använda träslaget i byggandet av engelska långbågar under medeltiden, vilket ledde till massiv avverkning.

Ur idegranens barr utvinns ett ämnen som används mot bland annat äggstockscancer, bröstcancer, lungcancer, bukspottkörtelcancer, magsäckscancer, prostatacancer och lungcancer.

Giftighet

Hela trädet och dess frukter är giftiga, dock inte själva fruktköttet, utan endast fröna i frukten. Om ett barn äter mer än fem bär bör enligt Giftinformationscentralen åtgärder vidtas för kontroll av hälsorisk. Giftigheten anses komma från alkaloiden taxin, men idegranen innehåller också andra giftiga ämnen.

Det händer att hästar och kor äter barren, vilket kan ge dödlig utgång. Hästar är mest känsliga, och sjukdomsförloppet är mycket snabbt. Svin tycks mindre känsliga. Att ett enda barr skulle räcka för att göra djur sjuka är dock ett överdrivet rykte.

Hjortdjur och hardjur tål att äta idegran. Det förefaller rentav som om rådjur skulle tåla att beta unga idegranplantor och rådjur blir då ett hot mot planteringar.

På grund av denna giftighet försökte man förr utrota idegran, som växte intill beteshagar.

Trots giftigheten äts kottarna inklusive fröet gärna av trastar och andra fåglar. De hårda fröna klarar sig oftast oskadda genom fågelns matsmältningskanal, så att fågeln inte förgiftas. Idegranen kan på detta sätt bli spridd vida omkring och det finns tecken på att fröets passage genom fågeln skulle vara befrämjande för grobarheten.

Även människor kan finna frukterna välsmakande och kan äta dem utan problem under förutsättning att fröna (kärnorna) spottas ut oskadade. Skulle man råka bita itu en kärna känner man genast en brännande smak och bör omedelbart spotta ut det man har i munnen. Vissa besvär kan uppstå.

I fornnordisk mytologi

Guden Ull bor i en idegranslund som hette Ydalir, vilket betyder Idegranlund eller Idegransdalarna. Ull tillbads inför vinterns pilbågsjakt på skidor. Idegran är ett segt och starkt träslag, och användes med fördel vid framställandet av föremål som pilbågar.

Idegransrunan, Eihwaz, är intimt förknippad med idegran. I sin bredare betydelse representerar denna runa cykeln mellan liv och död, och det tålmodiga stilla växandet. Eihwaz representerar även världsträdet Yggdrasil, och det finns flera teorier om att Yggdrasil i själva verket inte är ett askträd, utan en idegran

Idegran hittar du på följande platser: