Svartkämpar

Vetenskapligt namn: Plantago lanceolata

Förekomst: Allmän

Svartkämpar växer på snart sagt alla torra marker, som berghällar, torrbackar och ängar. Den är vanlig upp till södra Norrland, men förekommer också sparsamt längre norrut. På Öland är den allmän.

Den är starkt knuten till odlingslandskapet. Den har följt människan som ogräs, troligen sedan människan började odla jorden.

På tidigare betad mark minskar den efter betets upphörande. Blomningen är rikast på försommaren men pågår hela sommaren.

Ståndarna sitter på långa skaft

Svartkämpar varierar i utseende beroende på växtplats. 

Svartkämpar innehåller ämnen som är sårläkande, klådstillande, hostdämpande och inflammationsdämpande. Bladen har sedan antiken använts mot katarrer, diaréer, luftvägsbesvär, ögoninflammationer och som sårläkande medel. De har även utnyttjats som tobakssurrogat.

Man kan leka kämpalekar med växten. Två personer tar lika många stänglar och fäktas med dem en i taget. Går en stängel av tar man en ny. Den som först blir av med sina stänglar har förlorat. Man kan också kroka i varandras stänglar och dra åt varsitt håll. Den, vars stängel går av, har förlorat.

Artnamnet lanceolata betyder lansettlik och syftar på bladformen. Namnet Plantago användes om en växt redan av Celsus, 40 f. Kr. Namnet är bildat av latinets planta (fotsula) och gere (föra) vilket givit upphov till ett flertal tolkningar, som att den använts för att lägga på skadade fötter eller att bladen ligger som platta sulor mot marken.