Saltarv

Vetenskapligt namn: Honckenya peploides

Förekomst: Mindre allmän

Saltarven hör till sandsträndernas karaktärsväxter. Den växer i täta mattor en bit upp på strandplanet, dit vågorna inte så ofta når. Den växer också på orörlig sand högre upp på stranden. De enskilda gröna skotten hänger ihop genom ett omfattande vegetativt skottsystem. Växten har förmågan att snabbt skjuta upp nya skott när den sandas över. Den drabbas heller aldrig av vattenbrist, eftersom rottrådarna kan ta upp grundvatten från mer än en meters djup. Jordstammen fungerar som en vattenreservoar, som förser de glänsande, glatta bladen i den torra sandytan med vatten. Näringsförsörjningen tryggas genom att rottrådarna tar näring från gamla tånglager som ligger inbäddade i sanden.

Blommorna sitter i grenspetsarna och i bladvecken. Han- och honblommor sitter på skilda skott. Hanskotten känns igen på sina längre, vita kronblad och gula ståndarknappar. Vid basen sitter en gul ring av nektarkörtlar, som under högsommarens blomning sänder ut en söt doft, som kan kännas på långt håll. Honblommorna saknar kronblad. De får efter befruktningen en klotrund kapsel.

Arten växer vid de kalla havens stränder på hela norra halvklotet.

Källa: Ölands och Gotlands Växtvärld (Ekstam m fl)

De tjocka, saftiga bladen kan ätas innan växten börjar blomma. De kan ätas både råa och kokta. Nyman uppger i sin Naturhistoria från 1867 att "Hela växten är salt, luktar fisk, och åstadkommer bitter smak då den tuggas, men lärer likväl, stufvad, kunna ätas som Portlake (Portulaca), med vilken den äger någon likhet i anseende till bladen".

Källa: Nyttans växter (Kerstin Ljungqvist)