Hundtunga

Vetenskapligt namn: Cynoglossum officinale

Blommar mellan vecka 23 och 30.
Blomningstiden är ungefärlig och kan variera mellan åren

Förekomst: Allmän

Hundtunga växer mest vid vägkanter, gårdsplaner, kring fållor och fårhus eller överbetade fårhagar. Den påträffas också på grusiga havsstränder med förkärlek för miljön kring sjöbodar och båtlägen. Vanligen är marken kvävrik.

Hela växten är tätt gråluden. Blomningen börjar i juni och pågår långt in på sommaren. Fröna (delfrukterna) har hakar som fäster på djurs pälsar eller människors kläder. Härav kommer det gamla namnet prästlus. 

Hundtunga är en kulturrelikt och har förts in i Sverige, förmodligen av munkar. Första gången den omnämns i skrift är på 1300-talet. Ett annat namn på växten är munklöss, vilket sannolikt kommer av att fröna satt fast på munkarnas kåpor.

Roten såväl som örten har fram till 1800-talet använts inom folkmedicinen. Enligt signaturläran ansågs hundtunga verksam mot hundbett. Namnet Cynoglossum syftar på att bladen är sträva som en hunds tunga.

Av de kokta rötterna gjorde man stolpiller för att bota mot hemorrojder. Saften från bladen ansågs förebygga håravfall. Bladen innehåller ämnen som utvärtes verkar sårläkande och invärtes blodtryckssänkande.

På Öland kallas den munklöss

Den slutade användas under slutet av 1800-talet då man upptäckte att hundtungan gav flera negativa biverkningar. Senare har man upptäckt att den innehåller ämnen som kan vara cancerframkallande och skadliga för levern.

Hundtungan har även använts som färgväxt. Roten ger mörkgrå färg på garn betat med järnvitriol, blomsaften ger grön färg som man kan måla med.