Lerkaka

Lerkaka är den nordligaste byn i Runstens socken och omfattar nio gårdar upprättade som en dubbel radby med bebyggelse på båda sidor av landsvägen. Namnet har ansetts åsyfta den omfattande lertäkt som har använts in i sen tid. Landborgen är här mycket markant och utsikten åt både sjösidan och inlandet vidsträckt.

Bebyggelsen är nästan genomgående välbevarad och gäller både mangårdsbyggnaderna och ekonomihusen. Här finns kringbyggda gårdar med i allmänhet salsbyggnader och ålderdomliga och sammanbyggda ladugårdar, påfallande många i kalksten vid sidan av skiftesverksbyggnader. Många av gårdarna inhägnas av kalkstensmurar som ibland också avgränsar trädgården mot ladugårdsplanen.

I den norra delen av byn finns väl bevarad malmbebyggelse men även amerikainspirerad villabebyggelse från början av 1900-talet. Malmbebyggelsen är delvis gemensam med Folkeslundas i norr.

Söder om byn ligger ett av de mer besökta rastställena på Öland, Lerkaka kvarnrad med sina fem stubbkvarnar under valmade tak.

Här finns också en kalkstenskällare liksom Ölands enda bevarade linbastu i skiftesverk och kalksten samt den gamla bysmedjan som idag är ett café sommartid.

Kvarnraden har som många gånger på Öland, troligen anlagts på ett förhistoriskt gravfält där det idag endast kvarstår fem stensättningar. Tidigare grustäkter har också påverkat fornlämningarna i byn. Att döma av två undersökta gravar i den sydligaste delen av byn syns båda dessa individer begravts i sen vikingatid.

Till vikingatidens slutskede hör också den två meter höga runstenen på motsatta sidan av kvarnraden. Inskriften tillsammans med en dubbel drakslinga bär följande text: "Olaf och Gammal och Saxe reste denna sten efter Unn, sin fader, Geirvi lät efter sin make (göra) denna minnesvård. För Rike Unn hämnades Olaf vid miomu. Unn ägde här halva byn". Stenen har blivit flyttad och står idag upp och ned.

Lerkaka ingår i område K44, Östra Runstens odlingslandskap, i Länsstyrelsens bedömning av värdefulla områden från kulturmiljösynpunkt (Natur och Kultur på Öland 2001).

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län