Kalkugn vid Haget

Kalkbränning har spelat en stor roll på Öland, särskilt på norra Öland. Det har försörjt t ex byggandet av kyrkorna med murbruk. Kalkbränningen hade karaktären av binäring till jordbruket men har i våra dagar helt försvunnit. Det som återstår är gräsbevuxna kullar av dåligt förbränd kalk. Vid en sådan hög har funnits en, kalkugn, ibland flera. I Böda socken har man hittat 20 avfallskullar vid en inventering. 

Kalkugnarna på norra Öland utvecklades från kalkmilor, som var den primitivaste formen av kalkbränning. Den enda beskrivning av kalkugnar i Böda är finns i Carl von Linnés Öländska och Gotländska resa från 1741. Linné beskriver kalkugnar vid Grankullavik och Haget. Kalkugnarna är 3 meter höga och 2,4 m breda. De var murade av sten och utanpå murarna lades jord och avfall från tidigare bränningar ända upp till murkanten. Vid ena sidan fanns öppningar, som stod i förbindelse med eldhärden inne i ugnen.

När ugnen var färdigbränd fick den kallna några dagar, varefter den tömdes på sitt innehåll, som bars till "kalkbottnen", där kalken läskades eller "läcktes" med vatten.

Mycket av den brända kalken skeppades i väg med båtar.

Källa: Böda sockenbok (Att upptäcka Böda - en annorlunda socken)