Stenkusten

Området utmed Ölands nordvästra sida från Äleklinta upp till Byrum kallas Stenkusten. Här finns därför ett historiskt landskap med så kompletta kulturmiljöer att de tillsammans mycket bra belyser de näringar som präglat utvecklingen på norra Öland: boskapsskötsel, fiske/sjöfart och stenbrytning. 

Större delen av Stenkusten har traditionellt varit betesmarker och hävdas fortfarande till största delen genom bete. Detta är den viktigaste orsaken till att kustmiljön ännu är så öppen. Utmed Stenkusten finns egentligen ingen traditionell bostadsbebyggelse. Eftersom markerna är magra och tidvis även översvämmade, har det varit svårt att bedriva ett lönsamt jordbruk här. Därför hittar man den egentliga bybebyggelsen först längre in på ön. Den traditionella bebyggelse som finns utmed kusten utgörs istället av bodar och magasin med koppling till verksamheter till sjöss. Sjöbodarna förekommer både som enstaka fritt liggande byggnader och som grupperingar i hela sjöbodsmiljöer. De är vanligtvis byggda i lokal stil av kalksten och förbundna med de byar som de tillhör med hjälp av tvärgående vägar.

Knisa

Stenindustrin har medeltida anor och dess centrum var vid Horn. Vid Hornsudde anlades under 1500-talet stenhuggarbyn "Dälje", som var Sveriges första stenhuggarverkstad med statligt beskydd. Stenhuggarmästaren med gesäller avlönades av fogden på Borgholms slott och var kunglig hovleverantör. Anledningar till att stenhuggeriet förlades hit, var tillgången på sten av god kvalitet och det markant ökade behovet av konstfärdigt huggen sten till Borgholms och Kalmar slott. En av de mer betydande stenhuggarmästarna var den från Frankrike inflyttade Roland Moeschlin som bland annat huggit borggårdsbrunnen på Kalmar slott.

Borggårdsbrunnen på Kalmar slott

Strax norr om de gamla stenbrotten på Hornsudde fanns en utskeppningshamn för stenen. Inga lämningar finns kvar idag och sista gången namnet Dälje nämns är 1690. Under 1630-talet verkade konstnären Henrik Damer i Persnäs för att se till brytning av sten till ett gravkor i Strängnäs domkyrka. 1651 finns belagt att "Joen" i Gillberga levererat sten till Borgholms slott. Den sten som levererades bland annat till golvläggning skulle dessutom slipas och till detta användes kreatursdrivna skurverk. Skurverken har varit många och bara vid Hallnäs stenbrott på den östra sidan uppges att upp till 17 skurverk var igång samtidigt. Under 1800-talets senare del började man uppföra vinddrivna skurverk på en rad platser. 

Jordhamns skurverk

Vid Jordhamn finns öns enda bevarade vinddrivna skurkvarn. Invid den restaurerade skurkvarnen finns lämningar av gamla stenbrott och äldre kreatursdrivna skurvandringar. Till stenbrytningen hör även kalkbränning och lämningar efter kalkugnar finns bland annat vid Bruddesta. Vid Grytehamn finns omfattande lämningar efter äldre stenbrytning, men här finns även stenbrott som fortfarande är i bruk genom Ölandssten AB. Hamnen miste sin betydelse helt när Sandviks stora hamnanläggning anlades pä 1870-talet.

Vid Gillberga natur och kulturbrott kan man se ett stort kalkbrott som idag används som utställningsplats och för musikevenemang.

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län

Se platser om Stenkusten i AllPåÖland