Knylhavre

Vetenskapligt namn: Arrhenatherum elatius

Förekomst: Allmän

Vanligast är knylhavren på vägrenar, åkerkanter och andra växtplatser i människans närhet. Den har fått stor spridning genom att den sedan gammalt odlats som vallväxt. Den betas gärna och är något beteskänslig, varför den är vanligast på helt obetad mark.

Knylhavren har ansetts växa ursprungligt på vegetationsfattiga grusstränder och klapperstensvallar, men den kan också vara inkommen med vallgräsfrö och naturaliserad på stränderna. Vid kusten är den vanligast just ovanför och i kanten av själva strandzonen. Den intar gärna gamla, högt uppkastade driftvallar. Knylhavren är mycket betecknande för Kalmarsunds stränder söderut från Borgholm.

Växtsättet är tätt beståndsbildande. Vippan är smal, grenig och något lutande. Småaxet har ett enda, ganska långt, knäböjt borst. Genom kulturen har knylhavren fått stor utbredning i världen.

Källa: Ölands och Gotlands Växtvärld (Ekstam m fl)

Artnamnet elatius kommer av latinets elatus (hög), elatior (högre). Knylhavre anges redan av Linné som namn på arten. Namnet syftar på den uppsvällda jordstammen. Knyl är en äldre benämning på knöl. Fröna lär ha använts som gryn i soppor och välling.

Källa: Nyttans växter (Kerstin Ljungqvist 2016)