Slåtterängar är i dag en sällsynt miljö. Förr, innan konstgödslingen, var slåtterängarna viktiga för att ge vinterfoder åt de stallade djuren, som i sin tur gav gödsel till åkrarna. Man behövde mycket äng för att kunna få gödsel till ett litet stycke åker. Ett talesätt är att "äng var åkers moder". Året i ängen innebar fagning på våren, d v s att samla upp alla gamla löv, slåtter på sommaren och röjning av buskar på vintern. Slåtter skedde med lie. Från ängen tog man också löv från träden som vinterfoder till djuren. Det kallas för att hamla träden. De slåtterängar som har ett glest bestånd av träd brukar man kalla lövängar.
Genom att ängen slås årligen och inte gödslas finns det många olika växter i ängen. Ingen enskild växtart kan ta över och dominera. I dag behövs inte ängen i det moderna lantbruket. Foder till djuren får man från vallen. Att det i dag finns några enstaka slåtterängar kvar beror på miljöstöd och ideella krafter som inte vill att ängarna försvinner. Att sköta en slåtteräng på traditionellt sätt är tidskrävande. Lien kompletteras i dag med slåtterbalk för att slå större områden.