Luktvicker

Scientific name: Vicia tenuifolia

Blommar mellan vecka 21 och 30.
Blomningstiden är ungefärlig och kan variera mellan åren

Förekomst: Rather common

Luktvicker är en tämligen storväxt, flerårig och klängande ört. Stjälkarna är grova och styva, fint tilltryckt håriga, och kan bli mer än en meter långa. Bladen är parbladiga och har ett grenigt klänge och oftast fler än tio par småblad, småbladen är smala och spetsiga.

Luktvicker blommar från juni till augusti med violetta väldoftande blommor som sitter i långa, skaftade, mångblommiga klasar. Kronan är ljust violett med vitaktiga vingar, seglet är stort, nästan dubbelt så lång som sitt skaft. Fodret har korta flikar.

Luktvicker är mest lik kråkvicker, men är större och har vackrare och tydligt doftande blommor. Kråkvicker har vekare stjälk och blåaktiga mindre blommor utan tydlig doft, samt ett kronsegel som är ungefär lika långt som sitt skaft. Arten luddvicker är oftast ettårig med utspärrad, i blomställningen ofta luddig behåring. Hos luddvicker är dessutom de nedersta foderflikarna nästan lika långa som fodret.

Artnamnet tenuifolia kommer av latinets tenuis (smal) och folium (blad), namnet betyder smalbladig och syftar på de smala småbladen. Luktvicker är i Sverige ganska sällsynt och förekommer huvudsakligen i sydöstra Sverige, mest i kusttrakterna.

Källa: Virtuella floran

Luktvicker växer på kalkpåverkad, något näringsrik och gärna ohävdad mark. Den anses ursprunglig i ljusare lundar och längs västra landborgen. Enligt Sterner (1938) var den förr ett svårt ogräs i kalkrika åkrar. Idag växer luktvicker främst som en trogen följeslagare längs de vägar som genomlöper Mittlandet samt utmed väg 136, från Borgholm och söderut till Ventlinge sn. Under 1970- och 1990-talet ökade den markant längs denna vägsträcka men är idag något på tillbakagång. Liksom förr är växten ovanlig på sydöstra Öland och norr om Borgholm. 

Källa: Ölands Flora, Ölands Botaniska Förening 2024