Stenåldern på Öland

Efter den senaste istiden började de högst belägna delarna av Öland att sticka upp ur Baltiska issjön omkring 10500 f.v.t. Klimatet blev varmare, tundralandskapet följdes av tall- och björkskogar, senare även ädellövskogar. De första människorna började komma till Öland. Öland var glest befolkat och små grupper av människor levde av jakt, fiske och insamling av växter.

Uroxe, vildsvin, älg och hjortdjur utgjorde storviltet för människorna förutom det man tog från havet såsom sjöfågel, fisk och säl. Människorna var jägare och samlare; det var jägarstenåldern (äldre stenålder), som anses ta slut 4000 f.v.t. Därefter kallas tiden för bondestenålder eller yngre stenåldern, som anses ta slut 1800 f.v.t. Men övergången från jägarsamhälle till bondekultur sker långsamt.

De äldsta kända spåren efter människor på Öland består av benharpuner. Sådana har hittats i Köpings socken, som vid denna tidpunkt låg på den nordligaste delen av ön. Den enda boplats från äldre stenåldern som undersökts på Öland finns vid Alby på sydöstra Öland.

Vid undersökningen hittades ca 15000 flintor efter redskapstillverkning. Man hittade även knivar, skrapor, pilspetsar och borrar samt ett 30-tal benspetsar. Materialet till redskapen är den inhemska ordoviciska flintan. Import av andra material har ännu inte börjat. Det var troligen en säsongsbunden fiske- och sälfångstplats.

Under den yngre stenåldern, som börjar 4000  f.v.t, började bondekulturen att betyda allt mer, även om den nått Norden redan under äldre stenåldern. Till en början var jordbruket mest ett komplement till den gamla jägarekonomin.

Människorna i bondestenåldern var mer herdar än odlande bönder. De djur man höll var nötboskap, svin, getter och får. Den nya kulturen innebar en större bofasthet och högre krav på organisation av arbetet. Man kunde skaffa sig större familjer och större materiell status.

Ölands yngre stenålder är tämligen lite studerad. De mest kända lämningarna från denna tid är de fyra megalitgravarna eller stenkammargravarna vid Resmo och Mysinge. Vilka är de enda på Sveriges östkust. Här finns tre av dessa:

Resmo dös, Mysinge gånggrift 1, Mysinge gånggrift 2

Dessa stenkammargravar tillhör den s k trattbägarkulturen. Gravarna tillhör tillsammans med liknande gravar i Västergötland och Skåne en nordlig utpost av Europas megalitgravar. Efterhand försvinner trattbägarkulturen och ersätts av den s k gropkeramiska kulturen, som var en herde- och fiskekultur. Minst två boplatser på Öland är kända från denna tid.

Resmo dös

Under slutet av stenåldern blev det en markant befolkningsökning och därmed expansion av bebyggelse. Boplatser och fynd efter den s k stridsyxekulturen har påträffats över stora delar av ön. Kärnområden verkar ha varit kustslätterna nedanför Västra landborgen samt de inre delarna av ön, ofta i anslutning till våtmarker.

Källa: Länsstyrelsen i Kalmar län

Här kan du se en båtyxa från Öland som hittades på 1800-talet. Den kallas för båtyxa därför att den ser ut som en båt. Den kallas även för stridsyxa.

Från Historiska museets hemsida.